Semesterns första dag...

Spenderas väldigt stilla. 

Tyvärr.

Och absolut inte på eget initiativ.

Igår gick jag som sagt på semester, igen. 

Och jag var så uppspelt, som ett barn på julafton. Eller kanske som nån går på efterlängtad semester!!!

Jag hade packat med träningskläder men jag hade ingen plan. Big mistake! Jag måste ha en plan. Det vet jag sedan tidigare och igår blev det än mer tydligt. När jag inte har en plan börjar hjärnan överanalysera och då dröjer det inte länge innan beslutsångesten och alla ursäkter sätter in. Inte för att slippa träna utan över vad jag ska träna och då blir ibland resultatet att ingen träning alls blir av. Så blev det igår. 

Kom hem vid lunch och vi bokade campingplats och packade. Städade. Tvättade. Och fixade i trädgården. Resten av kvällen spenderades i poolen med barnen. 

En del av beslutet att hålla inne träningen igår var på grund av att jag när jag gick hem från jobbet igår kände nåt konstigt i vänster ljumske. Jag har känt det förut flera gånger men det brukar alltid gå över om man bara tar det lugnt. Och jag tror de flesta kan känna det här ibland. Ni vet när man har en känsla i ljumsken och så när man tar ett steg fram med det benet så känns det ungefär som om man vill att det ska "klicka till". Precis så kändes det. Ingen smärta bara en känsla. 

Under eftermiddagen och kvällen blev känslan lite mer övertydlig. Men tänkte inte så mycket på det. Det brukar alltid släppa. Försökte väl stretcha lite i ljumsken några gånger. 

Vaknade 3.45 imorse av en hemsk smärta i ljumsken. Jag ligger på magen när jag sover och hade antagligen försökt att dra upp vänster ben litegrann när ljumsken sa ifrån och jag vaknade och var nära att skrika rakt ut. Hur jag än försökte vrida mig, resa mig eller ens röra mig så gick det inte. Det strålade smärta ut i hela benet ifrån ljumsken/ryggslutet. Tillslut hade jag på nåt sätt lyckats få mig upp i sittande och kunde kravla mig ur sängen till stående. Det lindrade lite. Insåg att jag i vår bastu på vinden inte skulle få sova mer så tog kudden med ner till bottenvåningen och la mig i soffan. 

Faaaan!!! Vad ont det gjorde. Det gick inte att ligga raklång vare sig på mage eller rygg. Och inte kunde jag korrigera mig utan att med händerna flytta på benet. Det enda som lindrade var att stå och gå lite grann. Gick omkring en stund i huset. Vi har en väldigt lättväckt son så tänkte för en stund gå ut och ta dn promenad ute. Men om jag inte skulle ta mig hem igen skulle jag bli tvungen att väcka Per strax efter fyra på morgonen och dessutom tog tröttheten över. Jag ville sova. Vet inte om det var på grund av smärtan eller för att jag var så trött men tillslut kunde jag inte slita gråta. La mig i soffan igen och lyckades efter ett bra tag hitta ett läge att ligga i där det visserligen fortfarande gjorde ont men där inte det strålade och pulserade av smärta. Fick lägga kuddar så jag kom upp med huvudet och benet på höger sida. Det funkade. Jag somnade om en kort stund innan jag hörde minstingen stå och gapa för fulla muggar på storebror. Dags att vakna. 

Det lindrar lite att vara uppe och gå så gör det i perioder. Fick för mig att stretcha rygg och ljumske samt köra med foamrollern på ryggen. Ju mer jag höll på desto ondare fick jag. Pappa är ju både gammal idrottare själv men numera tränare och har gått en del kurser i sånt här så jag ringde honom. Sluta stretcha! Ta en voltaren. Ta det lugnt! Det kommer att gå tillbaka av sig självt. Mest troligt. Detta är ett väldigt annorlunda råd från min pappa. Han brukar oftast rycka på axlarna, säga "ähhhh" och "det är bara att köra på det!" Och "Jag har ont jämt jag, överallt. Det är ingen fara." "Det är vara att träna på!"

Nu sa han inte så, så jag kommer göra som han säger. Träningsvila. Idag åtminstone. Lite småpromenader vid tillfälle, och voltaren. Skulle inte orka nåt annat än om jag ens försökte. Känns som en bra ide att iaf vänta tills jag kan lyfta benet själv för att kunna klä på mig själv innan det blir hårdträning. 

Men, nu har jag en plan för de närmaste dagarna tills vi är hemma igen. Och jag har dessutom en backup-plan för om inte benet låter mig hålla plan ett! 

Är tacksam att ett av de lägen jag kan befinna mig i är halvsittande i bilen så vi slapp ställa in trippen. Frågan är väl hur stel man är när man kommer fram??? 

Men, nu ska jag sluta gnälla och tycka synd om mig själv!!!

Nu är det semester och det är fantastiskt!!!

Nästa inlägg ska bli bättre, jag lovar!!! Men nu har jag spytt ur mig det onda så nu ligger fokus helt och hållet på semester, njutning och familjen! 

Inledde med en underbart god räkmacka gjord på ägg och pofiber med tillhörande xider. Sockerfri!!! Såklart- det är ju jag!! 

Och det är väl fasen om inte jag ska lyckas få i mig skaldjur den här gången! Det förföljer mig!!! 

Underbara jordgubbar från vårt eget land har vi iaf med oss till fika sedan!

Skaldjur, jordgubbar (bär överhuvudtaget) och mineralvatten samt träning- då lever man gott!!! Och semester rosét såklart! 

Skön fredag på er!!!