Äntligen lite sällskap!

Idag lyckades jag ju lura med mamma på ett pass. Vi körde ett av mina första PT-pass som jag faktiskt inte har kört sedan dess tror jag, det blev Tabata. Det som avgjorde valet av pass idag blev tillslut att jag lyckats glömma mina skor hemma. Passet var alltså tvunget att kunna genomföras i strumplästen. 

Att ge upp finns ju inte på kartan även om jag tror mammas första reaktion var "-yes!" När hon utbrast "-åh nej, vad ska vi göra då??" Men jag tror hon uppskattade passet. Det första hon utropade när slutsignalen gick var "- jag klarade det!!" Och det var ju självklart för mig. Alla klarar det, bara man vågar utmanas. Och nu ville hon följa med fler gånger!! 

Halvvägs in i passet var vi rejält svettiga och med hög puls! 

Dagens pass innebar sju övningar Tabata-style dvs sju övningar i 8 "set" om 10*20 sek. Därefter stretching. Men har nog fuskat eller om någon av övningarna inte var optimal för höften. Eller om det är träningsvärk... Alltid är det nåt! 

Men!! Jag måste visa dig Maria; 

Visst är det snyggt!!!! Hahaha... 

Efter ett av Marias pass är man oftast helt slut, ni vet den där känslan av att man inte orkar röra sig, den där underbara känslan som jag hela tiden eftersträvar. När man ligger utslagen, på golvet...

Och ser ljuset i tunneln... 

Där var vi nästan idag med. Blir sällan så när jag tränar själv så jag är så glad att mamma tillslut "vågade" följa med mig!!! 

Hatkärlek, tio-kilos viktuppgång och bättre jämförelser!

Helgen blev ofrivilligt träningsfri! 

Kanske inte helt på riktigt om jag ska va ärlig, till viss del även självförvållat. 

I fredags var det ett benpass inplanerat men jobbet tog hundra procent av min tid så när jag kom därifrån hade jag knappt en halvtimme på mig att hinna hämta barnen. Därefter hade jag ytterligare en halvtimme på mig att komma hem med alla, få i Viktor lite ätbart och få honom utklädd och ivägkörd till sitt livs första halloweendisco. Under tiden hade vi lovat Erik och Jesper pizza hos Bosse. Hämta Viktor och hem till att slänga sig i soffan med ungarna framför Idol. Den kvällen var alltså ofrivillig. 

I lördags då? Jag vaknade på otroligt dåligt humör. Jag kände mig som om jag över en natt gått upp tio kilo. Minst. Anledningen? Det är såklart magen. Att inte kunna gå på toa tillhör knappast nåt av mina främsta bekymmer eftersom jag oftast haft det tvärtom. Men, några gånger om året blir det tvärstopp. Som nu. Och i lördags, när det drog sig mot en vecka, ja då känns det som om tio kilo plötsligt lagts på och hela kroppen känns uppsvälld och ploffsig. Min första reaktion och tanke när detta händer är att "-men då ger jag väl för fasen upp då!!" Tankeverksamheten börjar dra igång och det planeras inköp av allt det för som jag inte äter vanligtvis, godis choklad chips nybakat bröd mm mm... Skillnaden då mot nu var att jag, trots uteblivet toa-resultat, ställde mig på vågen och den visade minus på vågen sedan sist jag vägde mig. Jag försöker undvika vågen. Det gav mig rätt fokus igen och jag var tillbaka på banan igen. Humöret vändes och blev på topp. Inte hade jag ökat tio kilo inte... 

Vad blev det då av dagen? Jo, Vi städade, tvättade, jag gjorde ärenden på stan och handlade. Hemma igen på eftermiddagen och det var dags att börja förbereda och göra oss iordning för helgens höjdpunkt då M och K med sina barn skulle komma på taco-fest! Det ingick såklart vin och klockan var efter 01.00 innan vi var i säng. Även denna dag var alltså ofrivillig. 

Söndag. Jag hänvisar till lördagens aktiviteter och får väl erkänna att det delvis var självförvållat utebliven träning. 

Men... Det tål att nämnas att vi också hade kalas för en liten kille som nu fyllt 6 år och därmed innebar lite städ igen, tårtbak, dukning, kalas såklart och lekande med nya leksaker och spel. Så därför anser jag bara att det på söndagen var DELVIS självförvållat. 

I måndags blev det en promenad med en kollega. Vi skulle jobba sent då vi hade en föreläsning för godmansföreningen i Arvika på kvällen. Jag hade fortfarande lite känning i halsen efter helgens bravader (??) så jag skippade gymmet och kom ut på en powerwalk. Lite lugnare tempo då B ansåg att jag hade lite längre ben än hon och att hon inte orkade hänga på. Dessutom var det storm! Vi tog oss runt Sågudden och travbanan. 

Idag blev det däremot äntligen dags för ett efterlängtat besök på gymmet. Blandade ihop senaste passen och körde ett överkroppspass fast det egentligen var dags för ben. Jag råkade få en glimt av nåt i spegeln där jag stod och "pumpade" så jag var bara tvungen att fota och nu lägga ut en jämförelse; 

DÅ; 

NU; 

 

Och det skiljer drygt en månad mellan bilderna! Jag är glad. Nöjd. Jag är jävligt nöjd för att vara ärlig!!! 

Det gav mig energi nog att ta mig an min hatkärlek med full kraft. Jag vet inte vad den heter men det är ett triceps-drag som jag kallar det. Något av det absolut jobbigaste jag gör faktiskt. 

Men vi bondar! 

Imorgon har jag lurat med mamma till gymmet. Vi ska köra ett pass ihop. Mamma har redan garderat sig med att meddela att om jag tänkt ta livet av henne så lämnar hon mig till förmån för löpbandet. Nu har jag redan berättat för alla er att hon kanske ballar ur och hoppas därmed att hon plockar fram det där jädra anammat som jag ärvt och tar det som en utmaning. Det skulle ju göra att hennes back-up plan blir onödig! 

Spinning

Denna vecka har det blivit 2*spinning! 

Maria hade kommit till insikt med att jag nog har lite muskler där inne någonstans och att jag därför kunde hålla styrkan till drygt 2 ggr i veckan nu och satsa lite extra på förbrännings-cardio för att även få fart på den biten. Cardio är ju det som oftast får stå tillbaka till förmån för gymmet. Dels för att jag haft cardio lika med löpning och kan jag inte springa, ja då blir det inte så mycket. Men också dels för att jag tränar lunchtid och det inte finns så många cardio-pass runt lunch i grupp. Förutom spinning på tisdag och torsdag. 

Tisdag blev det spinning med Maria som ledare. Ett av de bäst passen. Jag har ju sagt det förut men alla pass med Maria hör till de bästa. Då blir man motiverad att komma iväg. Men... Det spelade i gen roll hur bra Maria än är under passen, passet i tisdags var det absolut värsta jag någonsin varit med om, i spinningväg. Efter måndagens maxstyrka på överkropp så var jag glad att jag ens orkade jobba i tisdags. När jag sedan satte mig tillrätta på sadeln och började cykla, ja då kände jag att jag skulle nog ha hållit mig till just det, sitta stilla på jobbet. ONT!!! Hela överkroppen. Armarna ska vi inte prata om... Det kändes som om jag höll på att gå sönder. På allvar. Vartenda varv med fötterna var hemskt. Fruktansvärt. När jag insåg att passet bara var 45 min gjorde mitt inre glädjeskutt. När sista låten började spelas, skinny love, ja då höll jag på att brista ut i tårar... 

Igår blev det vila. Helt enkelt för att jag inte visste vad jag skulle köra. Jag ville inte köra cardio två dagar på rad och överkropp hade jag kört i måndags och benpasset har jag planerat in till på fredag, imorgon. 

Även idag gjorde det ont. Denna gång i häcken! Jag måste nog ha världens känsligaste rumpa. Jisses. Så fort jag har varit borta från spinningen ett tag så är det dags igen... Ändå har jag en extra gel-sadel. Jaja, bara att bita ihop. Dagens pass var ett virtuellt pass. Återigen var jag helt slut. Fattar inte hur man kan ta ut sig så på ett pass utan ledare. Idag var jag dessutom helt ensam inne i mörkret. Lite trist men kändes gött när jag fick uttrycka mitt slit lite mer högljutt i intervallerna. 

För idag blev jag sliten! 

Något har dock förändrats denna vecka. Jag har varit hungrig. Hela veckan. Innan lunch har jag varit superhungrig och innan jag hunnit hem från jobbet har magen kurrat igen. Har även haft lite känning av magkatarr så det kanske är det jag känner av... 

Imorgon, benpass alltså. Har slängt ut en fråga på Facebook om sällskap. Får se om någon nappar! 

Ha det! 

Två gånger PT, halvtid och klockren teknik!

Två PT-pass har avverkats sedan i fredags. Det första i fredags såklart då och det andra idag. 

Nytt fokus och nya utmaningar.

MAXstyrka!! 

När Maria frågade om jag ville testa så jublade jag inombords. Inte för att jag just är så förtjust i att ta i så jag spricker men för utmaningen! Jag har ju försökt förut, på egen hand. Första gången blev jag liggandes mer på golvet än ståendes upprätt i drygt en vecka pga ryggskott. Andra gången vet jag att maxstyrkan var en förklädd volymstyrka, dvs jag fegade ur big time! 

Men, nu har jag ju Maria med mig och då är det inte så lätt att fega ur samtidigt som jag vågar lita mer på tekniken. Maria påpekar ofta att jag har så bra teknik och att jag är lätt att instruera. Så, hur sjutton har jag gjort fel i flera år??? 

I fredags körde vi max med fokus ben. Halvvägs in i passet kändes det som om jag tappat all känsel och styrsel i benen, fullkomligt! Det är sjukt vad härligt det känns när man känner hur musklerna bryts ner, för att sedan byggas upp och bli starkare! 

Maria tyckte det var synd att jag inte finns med mer på bild i bloggen during action så i fredags var hon både PT och fotograf! En bra fotograf tycker jag. Är sjukt nöjd med bilden! Jag hade nog kunnat lägga på lite mer vikt i övningen men eftersom jag inte får vare sig upp eller av stången på egen hand så blev det lättare på stång. 

Och ja, jag måste ha kudde på stång. Jag är otroligt känslig i området bakom nacken, även om jag prickar in den "köttiga delen". Det gör skit-ont rent ut sagt! Ser ni, klockren teknik! 

Så, efter passet började jag inväntandet. Av träningsvärken. Jag väntade länge. Helgen kom. Vi var i Linköping på 40-års kalas. Och jag ska bjuda på nåt som gjorde mig otroligt lycklig på kalaset. I lördags var det första gången som jag suttit ner i ett sällskap på fest och inte känt mig som "tjockisen". Jag kände mig som en i mängden. Och den känslan var överväldigande. Fick mig tårögd. 

Nackdelen då, om jag måste va negativ och dra in nåt sånt, var väl att klänningen som jag köpte för drygt 1.5 år sedan, och som då inte passade, men som passade för några veckor sedan, i lördags hängde som en sopsäck! 

Apropå träningsvärk. Idag är det måndag och den har fortfarande inte kommit! Vad fasen????!!! 

Du har blivit stark sa Maria idag. Mmm, får hoppas hon har rätt. Jag blev orolig så inte det gått galet nånstans. Ska glänsa med att jag nästan kunde känna mig starkare än Maria i en av benövningarna!! 

Idag blev det överkropp och mage. 

Jag är fullkomligt tvärslut i mina armar. Kände redan efter första setet att detta går aldrig!!! Men med Maria vid min sida så jädrar går det. Även om känslan är att ge upp!! Det går inte! Jag tog mig igenom. Levande. Knappt. Och hela eftermiddagen har varit katastrof, från att inte kunna få på mascara, till att inte orka bära matkassarna på affären. Då ville jag på allvar nästan gråta... Fast av delade känslor...

Helt fantastiskt!! 

Ser fram emot en härlig träningsvecka!!! Om jag orkar röra mig... 

Ibland....

... Vill jag bara lägga mig på operationsbordet och be någon skära bort min högra höft. Ibland bara hatar jag den... Mycket.. 

Så kände jag igår. 

I måndags gav jag mig ju ut på en kort löptur. Det fick jag betala surt för. Efter att inte ha haft ont på flera månader med några få "känningar" så fullkomligt kraschade höften efter löpningen. Jag blir ju såklart förbannad eftersom jag inte gjort något annorlunda. Jag har tränat som vanligt, stretchat som vanligt och sprungit som vanligt (lite mindre kanske). Och ändå... 

Efter några utbrott och lite analyserande tror jag att jag kan ha kommit på vad det kanske kan bero på, den här gången i alla fall. Det enda jag gjort annorlunda sedan flera månader tillbaka är mitt skoval! Japp! De sista två veckorna har jag gått i skor med klack! Kan det vara så enkelt?? Jag vet inte, men värt att kolla. Jag bytte alltså skor igår och idag är höften betydligt bättre! En slump? Det må så vara. Jag får väl testa det och se. Men det känns surt!!! Varför kan jag inte bara fungera som alla andra????!!!! 

Den som sa att den bästa och lättaste träningen är löpning, att det bara är att snöra på sig ett par skor och sticka ut, den hade jävligt fel! 

 

Visst, jag blev övertygad, jag älskar löpning, men att alla kan utföra det??? 

Bullshit!!!

Idag är jag i Stockholm igen. 

Och den här gången är jag frisk vilket innebar ett besök till hotellets gym. I detta fall vet jag inte om man kan kalla det gym direkt mer en vrå. 

Då det inte fanns så mycket att göra så blev det kanske inte ett optimalt träningspass men...

Inledde med 20 min promenad. 

Därefter blev det 5 övningar med fokus underkropp i 3*12 set/reps. Körde det som cirkelträning. 

Övningarna;

Knäböj med pilatesboll

Indragning pilatesboll(baksida lår)

Enbensböj, knä med pilatesboll

Ryggresningar

Vadpress

Om jag är pigg imorgon bitti ska jag se om jag orkar få till lite intervaller före frukost. Hotell innebär ju faktiskt frukost! 

Godnatt!!!

Nya vanor??

Det blev en riktig slappardag igår. Efter lördagens pass som halvt tog knäcken på mig så hade vi i helgen besök av A och P. Goda vänner som vi träffar alldeles för sällan... Det ska det såklart bli ändring på! Det säger vi varje gång, men nu, nu ska det bli så... Vi har väldigt trevligt när vi väl ses i alla fall oavsett när/var/hur! Och sleten blir man. Otroligt sleten!

Tror jag tog mig igenom två filmer innan jag kunde ladda på med lite energi. Per och ungarna var ute hela dagen med en vän och hans son och åkte fyrhjuling. 

När de kom hem såg de ut såhär: 

Och ni kan väl bara gissa hur hallen såg ut efteråt... Eller fortfarande ser ut... Som sagt, energin va i bött igår... Skulle iväg och jamma igår, det blev ju inget, och jag kommer inte ens ihåg varför. 

Idag var det ny vecka och en ny planering. Kosten är klar under veckan, som alltid. Vi håller fortfarande hårt i matkassen! Idag blev det underbart goda italienska färsbiffar med smak av chili och basilika, fetaost- och tomatsallad med tzatziki och oliver. Hur gott som helst! 

Träning då? Jo det blev nåt sånt det med. Skulle vara med på ett lunch-spinningpass idag, från Masca på Teneriffa med start kl 12.00... Kl 11.58 satt jag och trummade med fingrarna och tyckte tiden gick såååå sakta, innan jag insåg att jag missat tiden och därmed passet!! Disträ kan jag va ofta men passa tider brukar jag oftast lycka med (om inte familjen är med). Men inte ens jag skulle kunna fixa detta utan superkrafter. In och spana in schemat på Hälsokompaniet för att se vad jag skulle kunna köra istället. Att jag kollar schemat ungefär minst fem gånger om dagen är ju bara ett tvångssyndrom jag har. Jag kan det säkerligen utan och innan flera gånger om, men man vet ju inte, kanske kanske att det smyger in nåt grymt kul ibland. Det gjorde det inte idag och eftersom jag lovat hämta barnen så fick jag pallra mig av hemåt istället. Tänkte ta med ungarna runt crossbanan, mäta den och springa några varv. Den går först rakt ner, därefter rakt fram, rakt upp och sedan rakt tillbaka. Mycket terräng och utmaning med backarna. Ungarna var inte alls intresserade av att haka på då grannpojkarna var ute och lekte så jag satte mig framför paddan och pluggade lite ketogen fysiologi istället. 

Plötsligt kommer min stora grabb och erbjuder sig att passa barnen om de kommer in så jag kan ta en löptur själv. Per var borta under kvällen. Ok! Jag bytte om och gjorde mig redo. Ropade in småkillarna och ser att V är jätteledsen. Han har gjort något med benet i studsmattan och kunde knappt stödja på benet. Ok, jag får ställa in löpturen är min tanke. Men bara han tröstats så tycker han jag ska ge mig ut. Killarna sätter sig på tonåringens rum och spelar tv-spel. Så jag beger mig ut. 

Uppvärmning rask promenad. Därefter neostretching. Och så blev det dags då, första löpturen sedan jag gick i väggen och det första fullfjädrade cardiopasset sen jag blev sjuk för snart tre veckor sedan. Det märks ju att flåset är en färskvara och det dröjde längre än mina vanliga 1.5 km innan det flöt på bra. Benen kändes pigga och jag hade kunnat köra på längre än jag gjorde idag. På grund av älgjakt så vågade jag inte ge mig ut i närheten av någon skog. Inte för att undvika att bli nerskjuten utan för att undvika att stå öga mot öga mot jagade älgar! Det innebar då att jag sprang på asfalt hela tiden och jag vill inte göra det egentligen. Jag vet inte om det bara är som jag inbillar mig men jag tror att det förvärrar min höft om jag springer på asfalt. Och apropå höft, har inte känt av den på flera veckor nu. Men som vanligt känner jag av den efter en löptur och jag bara hoppas att det går över tills imorgon. 

4 km blev det. Och tiderna fortsätter ligga ner mot 6-6.30. Men återigen fick Per hämta mig. Då hade jag drygt 2.5 km kvar hem. Men den här gången var det mammahjärtat som brast och inget annat...

Jag och Per har ju lämnat ungarna några gånger när vi varit ute och sprungit ihop eller om jag varit ledig och hemma själv med dem. Men då har det varit sommar, morgontid och mätta barn. Idag var det höstruskigt, trötta barn halv-hungriga barn. Dessutom hade jag lämnat en ledsen V. Men det som avgjorde var att E ringde efter drygt 3 km och darrade på rösten och ville att mamma skulle komma hem... Nu... 

"-ja vill att du ska kommö hem nu, ja vill baje vaje me dej nu, ja saknöj dej" 

Och när rösten darrar och skär så, ja då tappar jag fokus. Försökte springa vidare ett tag med E fortfarande kvar i telefon, men han tyckte det var svårt att höra mig så han tyckte jag skulle lägga på och springa fortare så jag kom hem någon gång istället. 

Jag gjorde som han sa... I två minuter... 

Sedan ringde jag Per. Han hade precis kommit till Näs. För mig kopplade ju inte hjärnan att han då kunde gå in och vara med E. Nej, han var ju tvungen att åka ner och möta upp mig på Mangskogsvägen. E behövde ju MIG, ville vara med MIG, saknade MIG. Ja ibland har inte egotrippen några som helst gränser. 

Och visst gör han det, min käre make! Ja jisses vad han får stå ut med... Han backar direkt och hämtar upp frugan. Därav den kortare sträckan. 

Men fasen, jag tror jag måste satsa på skogs-löpning. Jag älskar att springa på asfalt men jag blir stel efteråt och det känns tufft för knä och höft. Skogen och elljusspår är ju förenat med livsfara med tanke på alla djur och kräk som lurar bakom träd och buskar. 

Så nu behöver jag tips på bra slingor att springa!!! Med mjukt underlag! 

När vi väl kommer hem och kliver in genom dörren så hör vi en överlycklig röst från en trött fyraåring som utbrister;

"-ÄNTLIGEN!!!"

Då känns det värt det, både att sticka iväg en tur, men även att korta ner den och komma hem tidigare! 

Den bästa träningen är den som blir av va!!???!!

Utegym och ensampass

Efter passet Maria i onsdags så höll jag andan. Dels på grund av träningsvärk men framförallt då jag dagen efter började känna av ett retande, killande och antydan till halsont igen. Ställde in det inplanerade spinning-passet och väntade. Igår var allt som vanligt igen, vanligt som i "som det ska vara" dvs inga förkylningssymptom alls. 

Dessutom var träningsvärken redan på övergående, men hag sa till Per att det var lite kul att ha ont den här gången, dels för att det var allt för längesedan och dels för att det var på ett helt nytt ställe. Gillar nya ställen! 

Igår blev det såklart träning. Benpass. Körde det sista benpasset som vi gjort på PT-pass. Ursprunget är i pyramid men på grund av tidsbrist kördes det som cirkelträning, sju övningar och 3*12 set/reps. 

 

Återigen var jag ensam. Inte bara i sällskapet utan i hela lokalen. Idag gjorde det ingenting! Med bra musik i högtalarna och motivationen tillbaka så fick man tillfälle att göra sig av med överflödig energi genom några danssteg också under tiden jag plockade fram dagens utrustning. Som för övrigt var nedanstående. 

Jag kan säga som så att även om motivationen är tillbaka, och energin i huvudet, så kändes det som om benen var helt slut på kraft... Varenda muskel domnade i varje övning... Men jag gjorde det! Fullt ut! Och idag sitter träningsvärken som ett smäck!!! I arslet och i låren!! Dags att utnyttja handukstorken igen vid toabesöken!!

Idag hade jag tänkt ta det där uteblivna spinningpasset men då det börjar kl 11 och vi satt vid frukostbordet vid 9 och hade en del ärenden på stan så blev det ändrade planer. 

Utegymmet!!! Det skulle såklart invigas idag! I underbart höstväder! Visserligen var den största utmaningen att få ihop ett gym eftersom det enda jag hade var ett traktordäck. Världens största traktordäck!!! Men efter lite letande så fick jag iaf fram lite redskap som fick duga så länge. 

Planen var att börja med att välta däcket. Främst för att få ner det till rätt plats, där utegymmet ska vara. En sträcka på cirka 50 m. Och detta har jag sett fram emot! Så jag ställde mig redo, spände magen och tog i... Som en idiot!!!! Jag höll på att kissa på mig, ögonen ville trilla ut och kroppen bara skrek!!! Vad tusan! Hur jag än gjorde så fick jag inte upp det. Ser att däcket är fullt med sand och gräver ur allt. Ställer mig i däcket och försöker lyfta som en rodd. Ja jisses!!! Jag bara föll ihop i skratt tillslut... Helt omöjligt!!  Det gick inte att rubba. Ok, inga vidare redskap och långt ifrån rätt lokalisering.

Kollade andra övningar då att använda däcket till och gjorde en ny plan. 

Den nya planen tog mig drygt 45 min att komma på och eftersom jag under denna tid hela tiden utförde övningar och testade mig fram så blev det idag ett långt pass. När jag testat klart kom jag fram till ett pass som fick duga. Likt mitt sista PT-pass men fokus på överkropp och mage. 

Den nya planen;

8 övningar. Arbete 45 s, vila 30 s i 4 rundor. Att det blev fyra rundor beror på en intervall-app med eget liv!

Övningarna;

Slägga (som för övrigt gick sönder efter                  14 slag och fick ersättas av ett järnspett)

Mountainclimbers mot däcket

Burpees

Biceps med två järnspett

Battle rope

Dips

Situps på däcket

Russian twist på däcket

Ja jädrar vad slut jag var. ÄR!!!! Händer och armar vill inte riktigt hänga med. Bara det här inlägget har tagit låååång tid och med många pauser. Nivån är sådan att Per fått öppna min vattenflaska tom. 

Apropå vatten. 

När det kommer till smaksatta mineralvatten. Det är jag som sagts tidigare en riktig sucker... Jag älskar det och jag älskar det här med nya sorter. Idag hann jag uppfatta en ny sort igen, med vintersmak. Förra årets bottennapp av Loka med smak av pepparkaka fick mig att först fundera på att ignorera vintern och istället invänta våren men just vintersmaker kan ju va gott så jag tittade iaf på den och såg att de bytt inriktning i år och smaken var kryddigt päron. Det sålde in idén hos mig iaf och jag garderade mig med att köpa två. Det gör jag alltid, bara för att. Med allt! 

Och för den nyfikne kan jag meddela att den var..... GOD!!!! Vilken tur att jag hade en extra!!! 

Battle rope, utegym och ett livsavgörande beslut!

Skrev nyss ett låååångt inlägg. Om självömkan. Att jag inte har nån renodlad bästis... längre... Jag fick det ur systemet. Dessutom en stunds walk down memorylane. Jag både grät och skrattade inombords. Herregud vad man varit med om och vad man gjort under sina år. Hoppas framtiden blir minst lika knasig fast på rätt nivå. Missförstå mig rätt, jag har nog aldrig haft så roligt som många gånger som ung, men jag skulle aldrig vilja uppleva eller gå igenom det igen, ungdomen! Vilken pärs! Jag ser fram emot livet och framtiden. Det som jag inte vet, och njuter så av att finnas i nuet. Jag trivs otroligt gott just nu. Men det kan väl såklart finnas gupp längs vägen även nu och då kände jag att jag saknade just den där bästisen, som alltid finns där redan innan jag bett hen och som vet precis det där som jag just då behöver höra just då och just eftersom jag är jag. En själsfrände till vän som känner mig bättre än vad jag gör själv. Och som helst inte har nåt eget liv som riskerar att komma i vägen för mig när mitt behov av just självömkan och ältande tar över... (Ironi)

Jag har mamma. Min absolut bästa vän! 

Jag har Per. Min absolut närmaste vän! 

Och jag har många vänner! 

Det går ingen nöd på mig! 

Det jag saknar är kanske egentligen en fångvaktare/polis/militär/chef som talar om för mig hur jag ska göra ibland. Inget "-vad känner du då?" "-vad tycker du själv?" "-hur känns det då?" Osv... Nej, någon som bara kommer in och tar över, pekar med hela handen och talar om att "-såhär är det Anna! Nu ska du göra det här och du går inte härifrån innan du gjort som jag sagt!!"

Som nu till exempel när jag blev erbjuden ett nytt jobb. Ett av mina dröm-jobb. Det jobb som var en av anledningen till att jag läste till statsvetare. Det har malt i mig i över två veckor nu. Men alla (mamma, Per, chefen, en kollega) har varit så respektfulla, så ödmjuka, så politiskt korrekta. Alla har hjälpt mig ställa för och emot mot varandra mm. Det rörde bara till det. Där saknade jag hela handen. Lite mer diktatoriskt styrning. 

"-Anna, tacka ja!"

"-Anna, tacka nej!"

Det kom ingen hand. Jag fick sköta det själv. Jag tog ett beslut så småningom. Och jag vet inte om det var rätt.

Men det krävdes lite justeringar på jobbet. Jag valde tillslut att stanna kvar. Och jag skyller på pengarna. Lönen. Den var inte bättre. Och jäklar vad jag motsa mig själv. Jag har alltid, ända sedan jag var liten sagt att jag kommer aldrig välja jobb efter lön. Att jag hellre jobbar med det jag älskar och trivs med till en lägre lön, än tvärtom. Nu tackade jag nej till drömjobbet för att lönen inte var tillräckligt hög... 

Börjar jag förlora min romantiserande naiva verklighetsuppfattning och komma in i den reala verkligheten??? Oh, hoppas inte det! Inte på heltid i alla fall. Men, trots att det gnager mig och går runt runt i skallen fortfarande så tror jag ändå att jag valde rätt, oavsett lönen! Kanske var det mitt undermedvetna som tog beslutet. 

Och vem vet vad som händer i framtiden med alla kurser och utbildningar till höger och vänster! 

Det jag vet med all säkerhet är att det nya jobbet hade satt mer krav på mig rent tidsmässigt och att jag då kanske hade fått börja rucka lite på mina rutiner med kost och träning, studier och arbetstider. Och att ändra på allt, det känns nästan otänkbart för tillfället. 

Var sak har sin tid, och just nu är det jobbet, utvecklingen av jobbet, näringsfysiologi, evolutionslära, träning, barnen, Per, socialt arbete och hälsa i stort som är det som styr. Absolut inte i denna ordning. Jag själv och familjen kommer alltid först! 

Och apropå prioriteringar. Idag hade jag bara en prioritering- en stor en! 

Det var äntligen dags för PT-träff med Maria!! 

Skickade ett sms till henne igår att nu jäklar är jag på G igen! Hon hälsade att jag var välkommen och lovade att hon skulle ta väl hand om mig då jag inte tränat på två veckor. 

Mmm... Då vill jag nog inte veta hur hon tänkt köra med mig om jag hade varit fullt frisk och tränat under dessa veckor. Jädrans så jag fick slita. Men återigen, vilket kul pass!  Jag älskar de här passen som bara är rena PT-pass. Variation, fart, hårt, lugnare och tufft! Utmaningar. Nya övningar och ny stretch. Och med en frisk kropp. Ja, förutom lite bihåle-täppa och en fullkomligt värdelös axel. Näsan verkar ha blivit bättre av dagens pass men axeln... Går det att köpa en ny någonstans eller är det bara njurar som importeras illegalt?

Passet; 

Det ser inte så mycket ut för världen just såhär. Och saknas lite grejer gör det också. Men ni ser repet va??? Battle rope! Det är en av de övningar jag alltid sagt är träning på allvar! Jag älskar det här med funktionell träning. Visst, det kan va härligt ibland att köra slut på sig i en maskin nån gång, men inget går upp mot funktionell träning. Hård träning. Utmanande träning. 

Om tekniken sitter!!!

Därav nästa utmaning här hemma. Vi håller ju på med ett gym i ladan. Det blir litet och inte så mycket utrymme för längre eller större övningar. Främst cardio-baserade. Därför ska det försöka fixas ett utegym nere på gården. Det ska bli hinderbana och klätterställning samt ett traktordäck och battle ropes. Och idag kom grannen, underbara granne, med ett stort traktordäck till mig! Och det ska jag försöka ha mycket roligt med. Ska googla övningar!! Och teknik!!!

Var sugen att testa direkt. Men, mina armar är fullkomligt slut efter dagens bravader så det var dömt att misslyckas! Bara att skriva nu samlar mjölksyra i underarmarna. 

Men kom på en sak ändå, med tanke på utegymmet, det kommer ju krävas lite shopping och inhandlande av lite tåligare ute-träningskläder!!! Jihoooo!!! 

Nu hoppas jag att jag är på G igen och att jag får hålla mig frisk!!! 

Sov gott! 

Myror i brallan...

För övrigt ett av de bästa barnprogram jag sett! 

Men det börjar krypa rejält i benen nu. Hur länge ska man behöva dra ut på detta egentligen? När är jag frisk? Fick jag bestämma så vore det nu! Har tagit två raska promenader nu de sista två dagarna. Utan att bli andfådd!!! Men än normalt. Det måste ju räknas som ett stort plus!!! Eller??? Jag har inte haft feber. Inte en enda dag. Trycket i huvudet har släppt betydligt. Ingen hosta. Och enda gången jag känner något i halsen överhuvudtaget är när jag vaknar... I drygt  tjugo minuter... Ingen sjukdomskänsla!

Vad är det hör för nåt??

Jaja, I'll be back som han säger, terminatorn. 

Idag blev det alltså promenad igen. Snabbare än igår. Och läge för underställ på överkropp och reflexväst för första gången i höst. Även vantar åkte på. Turen blev runt golfbanan. Inte helt säkert älgfritt men vid den här tiden brukar det ändå finnas en del folk i omlopp så jag inbillar mig att de avvaktar lite. Flög upp en fågel ur ett dike däremot som höll på att skrämma livet ur mig! Därefter blev det fullt fokus i varenda buske! 

För er som verkligen tar er tid att kolla in bilderna på mina rundor ser nu att jag fuskat. Jag gick inte hela vägen hem. Per och småkillarna kom och hämtade mig strax innan 5 km. Orsaken var helt enkelt att jag började känna av mina benhinnor. Nåt som alltid händer när jag gått mer än en gång i veckan typ. Att jag gjorde det två dar i rad fick det att bryta ut redan innan jag kom hem. Så stönades inte nämnvärt utan ringde Per som alltid ställer upp. Oavsett vad jag än har för knasiga krav. Jaga flugor mitt i natten och liknande. Ja, nästan iaf. Ibland. 

Älskade gubbe! 

Dagens i-landsproblem, jag har förstått att folk lyssnar på "poddar". Ett otroligt fånigt ord men alla säger ju att det är så sköjsigt! Jag testade igår. Och jag testade idag. Men, jag vette katten jag. Jag fattar inte riktigt... Gick efter topplistan på någon podd-sajt. Lyssnade på totalt fyra olika... Öhhh. Däremot gillade jag konceptet att lyssna på nåt annat än musik vid promenader men då behöver jag tips. (Ojadå, jag vet att det finns radio. Men det går jag inte in på nu!)

Ge mig era bästa podd-tips istället!

Nu!!!!!

Nu ska jag va seriös några minuter med maken. Jag har lite livsavgörande beslut att ta itu med. 

Imorgon satsar jag på nåt stärkande för armar eller ben! 

Ha det!!

I-lands problem på hög nivå...

Efter lite självrannsakan kom jag väl idag fram till att jag måste sluta tycka synd om mig själv. Visserligen efter ett stort utbrott om att jag inte kunnat träna på länge. 

Jag måste väl inse. Alla blir väl sjuka någon gång. Skillnaden tycks ändå vara att för mig ger det direkt stora konsekvenser. Och då menar jag såklart konsekvenser stora med mina mått mätt. Ingen har alltså dött, ingen tortyr har utförts, inga krig, ingen svält, fattigdom eller utsatta barn har farit illa. 

Konsekvenserna har ändå varit stora för mig som sagt. Efter en snart 1.5 veckas sjukdom har jag inte kunnat träna men hållit kosten och pf förutom i torsdags då det blev frukost eftersom jag bodde på hotell såklart men även idag då jag brukar äta frukost med familjen en dag i veckan. Idag var jag ju dessutom martyr så då var jag ju bara tvungen att äta! Eller??? 

Dessutom har jag ätit tre tallrikar kålsoppa med säkert 15 kålkorvar i helgen. Soppan innehåller 0.5-1 dl sirap till drygt 12 liter soppa. Jag tänkte först avstå men... Vem sjutton avstår kålsoppa på marten??? Ja, om man bortser från min knäppa familj alltså... Det är bara jag som äter soppan. Barn och gubbe får spagetti och köttfärssås. Det gör mig inget. Då får jag korven själv!!! I år desto mer korv till mig då inte brorsan och hans familj kom heller! 

Men, oavsett, jag försöker ändå när det är som värst, när martyrskap tar över, komma ihåg vad jag ändå har lyckats med. Även om det är svåååårt.... Det ska jag inte sticka under stolen med. Och det jag lyckats med, det är ganska mycket. Rent utseendemässigt.... 

Här kommer tre före och efter bilder. 

Den första bilden, det är min absoluta skämsbild. Men den här helgen är det läge att ta fram den. Så illa har det varit. 

Bilden är tagen i oktober 2009. Viktor som jag bär på fyller denna dag 1 år. Jag är visserligen gravid i 8:e månaden men jag kan garantera att jag var inte så otroligt mycket mindre mellan graviditeterna. Jag vill inte bjuda på en helkroppsbild i dagsläget men man kan väl säga att utvecklingen i ansiktet på denna bild var konstant, om inte värre, på resten av kroppen! 

För två år sedan tog vi en ny liknande bild. Det är Viktors 4-års dag. 

Därifrån har allt stått stilla. På alla sätt. Status quo! Tills PT:n kom in i mitt liv! 

Äh, jag måste visa min arm-bild också... 

Igen... Love it! Och ändå är den bara nystartad... Tänk om några månader... 

Men det ger konsekvenser som sagt. Att inte kunna träna...

Så, det som händer på drygt 1,5 vecka för mig är då:

• Dålig vätskebalans och vätskekontroll

• uppsvälld och ploffsig

• ökar i vikt

• början till ond rygg 

• svidande känsla i höft

• ond axel

• fett hår

• mår psykiskt dåligt

• ökat sug

• dålig koncentration

• spända käkar (dvs stress)

• oförmåga att gå på toa

• finnig

• sömn som i koma

• utväxt av vinterpäls

Så, ni kan ju bara ana hur jag mått alltså. 

Men, idag gick efter 6 timmars plugg bara reste jag mig upp, bytte om gick ut och tog en EFTERLÄNGTAD promenad! Inte fort. Inte långt. Inte i träningssyfte. Jag behövde bara ut... Få röra på mig och andas frisk luft. 

Det blev nästan 6 km och jag njöt nästan hela vägen... Ja, fysiskt åtminstone, psykiskt var det jobbigt... Älgar, kryp, fåglar, mörker, skogen... Ja, ni fattar. 

Men det gjorde underverk. 

Efter en dusch med åtgärder på hår på huvud och ben, rena myskläder och hemlagad pizza kände jag mig som en ny människa. 

Pizzan är för övrigt gjord på en botten av blomkål, såååå gott!!! 

Och trots brända kanter var makens kommentar: 

"-det kan vara en av de godaste pizzor jag ätit!!!"

Nu har jag en PT-träff inbokad på onsdag och då är det fan om inte jag kommer kunna ta den!!!

Nu är jag på G!!!! 

No matter what...

Just nu är det segt!

Jag är ledsen, bitter, förbannad, nervös och... Ja allt på en gång! Inget jag gör verkar gå min väg eller känns bra. 

Förra fredagen var det PT-pass. Jag såg redan när jag gick ut från Hälsokompaniet fram emot nästa som skulle vara i tisdags. Det blev inget. Istället bröt den sär skit-förkylningen ut som jag burit på ett tag. Det är hals och bihålorna som sänkt mig fullkomligt. Så inställt PT-pass i tisdags. Ny tid för PT idag. Det blev skit av allt. 

Såhär ser min aktivitet ut! 

NO WORKOUT! 

Jag är sjukt less på det här nu... Rösten är knappt befintlig, allmän tillståndet vacklar mellan snart frisk och dödssjuk, bihålorna helt igentäppta och ingen ork. 

Att jag inte tränat på en vecka gör mig mer sjuk. Jag blir frustrerad och rastlös men mentalt mår jag riktigt kasst av att inte träna. Dessutom för jag över det mentala till det fysiska så just nu känner jag mig uppsvälld, svullen, plufsig, abnorm, blek... Det känns som om jag tappat varenda muskel i kroppen, som att varenda muskelfibrer i kroppen bytts ut mot överskottsfett... Jag känner mig som jag gjorde innan kost- och träningsmodifieringar... Dvs inte alls bra! Dessutom är jag i ägglossningstider och det gör ju knappast saken bättre även om jag vet att jag inte till 100% överdriver det hela. Har varit i Sthlm två dagar på utbildning. Första dagen tog jag mig in i en butik för att prova en tröja. Visst, jag fick med tröjan ut men jädrar vad det plofsade ut över höfter och mage... Något har hänt över det området. Jag har svullnat upp fullkomligt!!!

Apropå Sthlm. Vi bodde ju PERFEKT!!! Mitt på Drottninggatan, mittemot ett av mina favorit caféer när det gäller kaffe latte, John Chris. Ska bor där nästa vecka på nästa kurs också. Suveränt. 

Men... Det hade sina nackdelar också...

Jag kör det rakt av...

Jag kanske upplevs som petig och barnslig... Men, jag kan ta att det är halvtaskigt bara det är rent... Men, i badrummet??? No no no!!! Där ska det vara fräscht! 

Nu ska jag bara fortsätta kura ner i soffan och glömma allt vad jobbiga förkylningar, jobbet och allt där emellan heter och bara njuta av den massage jag snart ska tvinga Per att utföra... 

Hej på marten!!!