Ohohoo... Nu var det nära...

Jisses vilket pass man gjort. 

Man känner ju mer eller mindre för olika pass. CXWORX är ett pass jag gillar och behöver men sällan får till. ABS har jag bara testat ett par gånger, och jag har inte riktigt fastnat för det. Idag var jag bokad på ABS som pga julledighet byttes till CORE. Same thing different name kände jag och så drog vi iväg!

Det var INTE samma sak! Inte ett dugg! Efter att man var redo att ge upp hör jag Camilla viska: "- å nu är det bara 1 timme och 23 minuter kvar alltså!!!" Vad faaan! Kollar klockan, det har gått 7 minuter!!! Det var ett av de hårdaste core-passen jag gjort. När det passet var slut och vi inväntade nästa pass, Step & Power, så sa jag till henne att jag hoppas fasikens inte att nån har nåt roligt att säga imorgon på nyårsafton för jag kommer nog va oförmögen att kunna skratta!

Nästa pass då, Step & Power. Det är nästan 1.5 år sedan jag var på det sist. Då kördes varannan låt cardio på bräda med styrka på golvet. Idag var det cardio och styrka i Tabata-form passet rakt igenom. Just My Style!!! Det gillade jag. Så om det blir fler Tabata-pass så är jag definitivt på! Underbart! 

Stannade kvar några minuter för att se uppvärmningen till Plyon efteråt för att se om det skulle vara way over my league. Har nämligen tänkt testa nästa vecka... Hujedamej! Men, just uppvärmningen såg väl ändå ut som nåt jag skulle fixa... 

Inga bilder idag men otroligt gött med sällskap!!! Har äntligen hittat en kollega som är lika intresserad av att träna som jag och som dessutom kör på samma gym, så det ökar ju chanserna att hinna med nåt pass ihop ibland vilket jag som sagt saknat såååå länge. 

Nu har jag landat i soffan med ett glas rött och lite paj bakad av mina två små söner. Ett perfekt sätt att göra sig av med lite julrester!!!

Önskar er alla ett riktigt Gott Nytt År!!!

Och som A på Step & Power sa, nästa år  ska bli vårt absolut bästa träningsår!!!!

So far.....

Och gott nytt år!!

Efter julens stängningsdagar blev det tillslut dags igen för "riktiga" träningspass på Hälsokompaniet igen. 

Fredag innebar helkropp och volymstyrka. Det är ju otroligt nervigt det hör med att vara på egen hand och träna. Helt plötsligt känns det som om jag inte kan göra något rätt. Vare sig teknikmässigt eller ihopsatt.. Jag har faktiskt aldrig fått nåt helkroppsprogram i gymmet kom jag på efter ett halvår med PT så nu krafsade jag ihop ett eget bara för att det var längesedan det var något gjort i gymmet alls så jag hade svårt att prioritera uppe eller nere på kroppen! 

Såhär blev det; 

Och nej, det är inte korrekta begrepp rakt igenom. Det är skrivet så jag själv ska veta vad det är! Och ska jag va ärlig så hann jag inte allt då jag skulle va med på en föreläsning också. 

Föreläsningen hölls av Hans Hellberg, en gammal Arvika kille som numer jobbar som PT i Stockholm. Bra föreläsning som väckte mitt intresse för lite nya sätt att se på saker och som  fick mig att skjutas ett steg närmare det här med PT-grej! 

Har lite kvar att lära mig bara så när jag öppnade ena julklappen som innehöll fyra nya, dvs en årsförbrukning, av PT-träffar så nästan grät jag. Jag har en man som känner mig utan och innan, han är min bäste vän men han är också min störste supporter! Han vet vad jag vill och vet precis hur jag funkar. Äkta kärlek det!!! 

På lördag var det ny dejt med HH på HK. Denna gång i form av ett crosstraining-pass. Jag var lite nervös innan men efteråt var jag fullkomligt slut! Och över öronen förälskad!!! I loved it!! Det är ju det här jag älskar att göra- i kombination med löpning och gym!!! Jag hade inte ens hunnit ut från HK innan jag messade Maria och sa att dem bara måste börja med den här typen av träning!!!! Och jag var inte ensam om att gilla den här typen av träning. Vi var fler!! Och vi ville alla ha mer!!! Och om drömmen om att bli instruktör någonsin blir uppfylld så hoppas jag att det blir för den här typen av träning! 

På söndagen vaknade jag outvilad- med jordens träningsvärk. Kombinationen styrka på fredag och crosstraining på lördag hade gjort sitt och halvs natten hade jag vaknat i smärtor varenda gång jag försökt vända mig om. Det är ju jäkligt plågsamt men som sagt, på nåt sjukt sätt så älskert' en ju... Sjukt! 

Efter att ha suttit på 36-års kalas större delen av dagen stelnade jag till och insåg att söndagens avbokade Bodyjam-pass ändå på nåt sätt måste försöka genomföras och genomlidas. Jag tog mig dit, lite snabbare än vanligt, och ställde upp mig. 

Ja jävlar säger jag bara! 

Jag kände mig som ett kylskåp instoppat i ett annat kylskåp gjort i betong!!!

Idag blev det träningsvila efter några dagars hårdkörande och på grund av det faktum att jag ännu inte på egen hand får på mig jackan eller kan klia mig på ryggen själv. Enda aktiviteten blev lite shopping i charlottenberg som avslutades med bowling och middag på stan med man, svägerska och hennes man. 

GOTT NYTT ÅR!!!

God Jul!

När jag gled in till Maria för två veckor sedan var jag sjuk. Feber, frossa och täppta bihålor. Det var inte meningen att vi skulle ha tränat då eftersom det var avslutning och mätningar som gällde. Därför kom vårt sista träningspass att bli crossfit-passet veckan innan. Och mitt sista pass ända tills i tisdags när jag äntligen kände mig frisk nog att genomföra ett spinningpass. Hade visserligen fått in en powerwalk med goa Katrina en kväll innan febern bröt ut för andra gången. 

Nya cyklar, ny färg och en nytändning av motivationen!!! Ett alldeles underbart pass som inleddes med ett helkroppsprogram i gymmet och avslutades som en blöt fläck i spinningsalen. Fick be Maria ställa upp på en ny bild i vårt naturliga element. Träningskläder och blöta av svett! 

Därefter stängde Hälsokompaniet för julledigt!!!???!!? Får man ens göra så???? Ahh... Har nog aldrig känt mig så rastlös... Dessutom hade jag ett antal liter glögg att träna bort. Under sista helgen som sjuk och med halsont har vare sig matlusten eller orken att dricka funnits och då är det bara glögg som funkar! Jag ÄLSKAR glögg!!! Mycket kan jag avstå ifrån, men INTE glöggen under juletid! Och under helgen intogs alltså ett stort antal flaskor! Nästan så man skäms... 

Julafton kom och gick. Per höll ihop mig som vanligt när jag helst bara ville ställa in och gå och gömma mig. Men det blev en fin jul. Och vi har världens finaste och goaste ungar... 

Idag vaknade både jag och maken rastlösa. Han bara måste greja. Lediga dagar är inte riktigt hans grej. Och träningsfria dagar är inte riktigt min grej. Bestämde på julafton när jag äntligen fick mina löparbroddar, löphalsduk,  löparmössa och löparvantar att nu jädrar ska min fasa för att springa utomhus på vintern trotsas. Jag är fullkomligt livrädd för det... Också... Vaknar som sagt rastlös och upptäcker att det är -14!!! Det är inte sant... Men med solen så sjönk det en aning. När det nått -10 orkade jag inte längre. Det fick bära eller brista. Ut på löptur skulle jag iaf! 

 

Och det var fantastiskt! 

Uppvärmning och nedvarvning av 15 min powerwalk och dessemellan en löptur på 5.5 km. Efter 2.4 km dog telefonen. Av kylan??? När jag kom hem täcktes telefonen av ett ishölje! Genomsnittstid låg på ungefär 6.20-6.35. 

Jag måste få dela med mig av en ny erfarenhet också... I måndags fick jag ett paket att hämta på posten. I det låg ett par jeans. Ett par riktiga jeans. Inga leggings. Inga treggings. Inga jeggings. Ingen stretch. Utan ett par riktiga JEANS. Det har inte jag haft sedan jag gick på gymnasiet. Nu hade jag fått ett par. Och de sitter som ett smäck! 

God Jul på er!!!! 

Vi fan gjorde det!!!

För första gången i mitt liv är jag ordlös. Jag kan inte ens börja att beskriva eller förklara vad som pågår inne i mitt huvud eller i hela min kropp egentligen. 

Igår var det avslutning på mitt och Marias samarbete. I 6 månader har vi dragits med varandra, eller, hon med mig rättare sagt. Själv har jag känt mig som en lydig liten hundvalp som snällt gått dit hon bett mig. Och det var precis det jag behövde. De sista årens fixande, trixande, experimenterande och googlande hade tagit både motivation, energi och glädjen ifrån mig när det kom till min vikt, träning och hälsa. Jag ville bara spy på allt och helst gräva ner mig i ett hål och försvinna. Hälsa är, och kommer alltid förbli prio 1 för mig, men träningen och målet med en "normalvikt" dvs rent krasst att vara smal och fin i kroppen, har alltid varit en del i begreppet hälsa för mig. Om inte rent fysiskt så banne mig psykiskt. Något som jag inte på egen hand fått till. Som jag skrev inledningsvis, det finns INGENTING som jag inte har testat. Massor av saker har fungerat, tillfälligt, under perioder mm, men inget har gett varaktiga resultat. Varför?? Därför att deras fokus ligger på viktnedgång. Hur du enklast och snabbast tappar vikten! Det funkar som sagt, nästan för alla. För mig blev det ett beroende och en ständig kamp. För mig blev vikten ett hjärnmonster som ständigt utövade psykisk-tortyr inom mig. Jag behövde hitta min väg till hälsa på ett naturligt sätt. Utan quickfix, utan avsteg från min normala rutin och på ett hållbart sätt. 

Och så hittade jag ett sätt som funkade för mig. Jag började hitta min väg till hälsa. Jag blev kvitt jagandet av kalorier, points och vägning av mat. Jag började få behålla den mat jag stoppade i mig och jag fick tillbaka min energi och hittade träningslusten. Trots att resultaten uteblev och jag drog på mig överbelastningsskador. Men som alla alltid säger, ge det några månader, ja till och med upp till ett år. Så jag väntade, och väntade, och väntade. Månaderna blev till ett år, till två år... Inne på tredje året var jag därmed slutkörd, mentalt! Och jag ville som sagt ge upp. Men som tur är funkar inte riktigt det för mig så... Jag fick alltså svälja stoltheten, ångesten och min fruktan och göra nåt nytt!

Så, efter tiotalet dieter, läkare, dietister, sjukgymnaster, holistiker, näringsfysiologer you name it, så skickade jag ett mail till Maria på Hälsokompaniet. Det mynnade ut i ett samarbete där jag bara behövde få släppa allt, och tro mig, det var det jobbigaste jag gjort, jag är ingen människa som släpper lätt på kontrollen. Kontrollbehovet är en del av mig. En stor del av mig. Men jag behövde släppa det. Och det gick. 

I första inlägget skrev jag såhär:

""Men samtidigt så väcks mina förväntningar och förhoppningar igen. Ni som känner mig vet ju vilken kamp jag fört de sista åren. Med självkänslan, självförtroendet, träningen vikten, kosten, magen, skador och den ständiga träningsvärken. Ni vet att jag kämpat ihop med läkare, sjukgymnaster, holistiker, "alternativare", elitidrottare, dietister, kostrådgivare och en "stressterapeut". Jag har aldrig anlitat en PT tidigare däremot. Nu gör jag det. Och det är inte bara jag som har en stor utmaning framför mig. Den största utmaningen står nog Maria, min PT för. Det är hon som riskerar att förlora på det här! Eller vinna nobelpriset om hon knäcker gåtan. För trots alla satsningar de sista åren och trots all expertis som jag samarbetat med så har alla typer av resultat uteblivit. Det är det som blir Marias största utmaning. Och min största utmaning. Vi ska få resultat! Jag är dock så van att leva mitt liv att jag har bara allt att vinna på det här. ""

Så, nu har vi alltså slitit ihop i 6 månader. Och det har varit en utmaning. Men, och det är ett stor MEN! Det har gått mycket bättre, lättare och roligare än jag någonsin vågat hoppats på! 

Att det gått bra beror helt på Maria och hennes sätt att kunna möta upp mina frågor och funderingar. Hennes pedagogiska sätt att förklara och visa mig varför, vilket är otroligt viktigt för en människa med kontrollbehov. Jag gör inget utan att veta varför och vad det ska leda till. Att det varit lätt beror också på att jag fått tydliga svar och riktlinjer att förhålla mig till. En även för att ju längre tiden gått, desto mer motiverad och inspirerad har jag blivit. Jag har verkligen älskat varenda stund av det. Att det varit roligt är ofrånkomligt i en kombination av grymt bra PT, härligt gym, inspirerande pass, god mat och resultat! 

När vi körde igång hade jag 10 övergripande mål som i stort sett innefattade resultat av fettreducering och muskelmassa, löpning samt skadefri träning. Eftersom jag var i ett läge där jag var nära att ge upp så ville jag inte precisera målen mer än så eftersom att varje litet gram i nån riktning hade fått mig att jubla efter att ha stått stilla i både vikt och resultat sedan november 2011, dvs i över 2,5 år. Nu har det gått ytterligare ett halvår och nu är läget annorlunda. På alla sätt. 

Så, hur blev det nu då?

Jo, rätt bra! 

Jag har gått ner 9.5 kg varav 7 kg är i rent fett! Och jag har ökat muskelmassan med 2 procentenheter! 

Hade det här varit för 6 månader sedan så hade jag inte visat/berättat för någon om vikt eller mått eftersom jag hatat min kropp så länge och känt mig äcklad av mig själv när jag tittat mig i spegeln eller stått på vågen. Och jag ska inte ljuga, jag vill mer än det här. Jag vill ner under 70. Är det möjligt?? Jag vet inte... Men jag är inte längre stressad över det. Jag ska försöka, absolut, men viktigast nu är att kunna fortsätta träna, bygga lite med muskelmassa och forma och shapea upp kroppen! 

Rekommendationen för kvinnor gällande fettprocent är 19-35% och jag ligger på 27,6%. Ett tapp på 5.2 procentenheter. Jag är NÖJD!!! Galet!!!

Rekommendationen för kvinnor gällande muskelmassan är 35% och jag ligger på 42,9%. En ökning på 2 procentenheter. Jag är NÖJD!!! Galet!!! 

Jag är jävligt nöjd över mina resultat!!!!!

Men om nöjd betyder att jag är klar? Färdig? Nått mina mål?

Öhhh, NÄ!!! 

Men jag har nått ett delmål. Nu ska jag försöka de kommande tre månaderna att kunna strypa till de sista fyra kilona och så vill jag då kunna börja ana mina musklers former (överkropp). Om jag är i mål då, ja då har jag redan nya mål utstakade som väntar. Men en sak i taget!!! Och mitt fonus nu är knappast totalvikten längre. Förr fokuserade jag mig blind på siffran på vågen, och jag må säga att även om det känns lite tungt att se en vikt på över 70 kg när man tycker att de flesta ligger på 50-60 kg så ska jag hädanefter endast jämföra mig mot fettprocent och muskelmassa för den säger så otroligt mycket mer!!! Dessutom har jag lämnat mina storlekar på 44/46 L/XL till förmån för strl som 38/40 och M. Köpte två par nya byxor i strl 40 igår och det har jag inte haft sedan gymnasiet! 

Så, om någon inte fattade det, jag är NÖJD! Så jävla nöjd! Och så sjukt taggad!!

Och här är hon, världens bästa PT!! Och jag, världens bästa mig!!! 

Ett annat mål jag hade var det här med kosten, och, ja, jag måste väl erkänna att jag har lyckats med det också! 

Från och med i tisdagskväll kan jag nu titulera mig som;

Lic. Kostrådgivare med fokus på naturlig hälsa och träning! 

Så jag är inte bara sjukt nöjd över resultat och underbara Maria, jag är också jäkligt stolt över hur mycket jag åstadkommit och lycklig över att jag vågade ta chansen!!! 

Nu rundar jag av för nu!

Jag har tydligen hittat tillbaka till orden igen och det ska jag förvalta väl. Jag har såååå mycket mer att berätta om men först måste jag jobba! Vi syns och hörs snart. Mycket snart! 

TACK MARIA!!!

Face your fears!!!

Jag är bakvänd, i mångt och mycket. Inte vrång (ja, jag kan va jäkligt vrång också ibland) men jag vänder sällan kappan efter vinden. Jag vet vad jag vill och oftast vet jag hur jag kan hitta vägar för att så småningom också ta mig dit. Och blåser det rakt mot mig och målet ligger framför mig, ja då blir det att fortsätta kämpa vidare, framåt, om än bakåtvänd! Stönig?? Ja, mycket!!! Det är en enormt fantastisk egenskap som jag ärvt ner från minst två släkten. Och stolt över det är jag! Ett exempel är min farmor. När farfar levde körde han henne- hon hade inget körkort. När han gick bort började/fortsatte hon att cykla. Men nånstans längs vägen började farmor bli sjuk och av det fick hon även ödem. Hon var under en period ganska stor och otymplig. Dessutom såg hon dåligt och började ramla. Cykeln ställdes undan och hon blev mer beroende av sina barn för att ta sig iväg nånstans. Om hon gick och fick hjälp av läkare? Nopp! Inte förrän det blev en utväg som hon inte själv styrde över. Men, då fick hon hjälp och mediciner. Hon började tappa vätska. Mycket vätska. Plötsligt var hon ganska liten och lätt. En dag, jag tror det var efter att Jesper brutit benet, så fick hon ur det blå för sig att hon skulle besöka oss uppe hos mamma och pappa. För att komma dit behöver man bestiga Mount Dragspelet! Snacka om att vi alla fick en chock när vi såg farmor tulta ner mot huset. Hon berättade att hon bara hade bestämt sig. Nedanför backen hade hon sagt högt till sig själv att "-det får bära eller brista. Blir jag trött i backen bara vänder jag på mig och går sista vägen baklänges!" Det är Respekt!!! 

Jaja, vet inte hur jag hamnade här... Kanske för att det sista tiden varit en del kämpande och motgångar. Det är även därför det blir långt mellan inläggen. Jag har inte haft fokus nog att få till några inlägg när jag behövt. Orken och energin har tagit slut när man väl landat på kvällen. Men trots det så tuffar livet på och så även jag. För mig handlar det om prioriteringar! Så enkelt är det! Jag kommer att återkomma till detta i ett annat inlägg! 

Nu vill jag prata träning! 

Denna vecka inleddes med.... Träningsfritt! Jodåsatt. Vi har en liten kille här hemma som inte mår bra och ibland får saker bara vara... 

I tisdags blev det iaf ett spinninpass. Terräng. Helt underbart! Det var ett nytt pass och jag måste väl tyst erkänna att musiken i detta passet inte tilltalade mig lika mycket (tror det beror på mina begränsningar i sången den här gången) MEN passet som träningspass var skitbra! Underbara stegringar och fartlekar. Är så härligt med pass död man får möjlighet att utmana sig... Även om man sitter på en cykel!!! Detta pass blir det mer av! Och då hinner jag väl lära mig sången! Det bästa med passet i tisdags var nog ändå att jag för en gångsskull hade sällskap! Japp, ni läste rätt! Äntligen!!! En kollega på jobbet, Camilla, som också tränar dn del och har mål uppsatta brukar köra en del spinning. Så vi samkörde. Och även om man inte pratar konstant hela tiden under ett spinningpass så är det en helt annan känsla när man har någon med sig. Det är ju därför jag älskar träning, och gruppträning! Så det hoppas jag på fler gånger!!! 

I onsdags bestämde jag mig för att ta ett morgonpass. Styrka överkropp blev det tillslut eftersom jag sölade på morgonen och missade starten. Fick en akuttid med mini-me på vårdcentralen på eftermiddagen också så då hade träningen fallit bort helt annars. Var bokad på balance och Simons sista CXWORX. Älskar att slänga in ett CX-pass ibland och Simon är nåt av det bästa i instruktörsområdet som jag stött på så hade varit så kul att få vara med. Men men. Ibland kommer livet emellan och då får man återigen prioritera. Och om-prioritera. Träningen blev av iaf och jag är verkligen en morgonträningsmänniska. Det är en helt annan känsla i kroppen och orken är kanon! 

Idag då? Efter provtagningar på lab med lilleman var orken slut. Vi har suttit uppe hela natten i soffan och dagen har spenderats på samma sätt. Jag hade ett PT-pass inbokat. Typ tjugo gånger var jag nära att ringa och avboka. Men jag hade redan igår frågat barnens farmor om hjälp då hon jobbar i samma byggnad som Hälsokompaniet så jag bestämde mig för att det får bära eller brista. Som sagt, stönet och kämparandan har jag i generna. Och det är främst här jag är bakåtvänd. De flesta väljer i dessa lägen att ställa in. Att omprioritera och stanna upp för att bla bla bla... Jag gör tvärtom. I dessa lägen måste jag få till det. Det är mitt sätt att hämta andan, hämta kraft och skingra tankarna. Annars skulle jag gå under! Många påstår att de bara blir stressade, dukar under eller så. Jag tror ofta att det bara är ursäkter. Jag tror alla skulle må bättre av att istället fullfölja och hitta de här minuterna till återhämtning. Men vad vet jag?? 

Idag var alltså hejarklacken med på HK. Farmor mötte upp och fick med grabben till hennes rum och så kom de ner lagom för att se mig plågas de sista minuterna. 

För idag körde hon skiten ur mig, Maria! Ett helt underbart pass som jag verkligen vill ha mer av, och det avgjorde mitt velande gällande CF! Det blir nog ett medlemsskap efter nyår... Kanske... 

Genom dagens pass utmanades jag till max. Det har funnits tre saker som jag våndats över och fruktat ända sedan jag började träna. Något jag vill, men absolut inte vågar. Boxjump har jag redan berättat om. De andra två är "riktiga" chins 

och brutalbänken. 

Idag fanns de med båda två. Det är sjukt vad underbar den känslan är när man helt plötsligt utan förvarning får sin skräck kastad i ansiktet och lyckas!!! Jag gjorde det!!!! Och jag älskade det!!! Jag vill ha MER!!! Dessutom gjorde jag armhävningar igen, för första gången sedan i somras. Jag gick ner och gjorde dem på knä för att avlasta axeln och det känns som om det funkade! Passet idag var tre delar. Crossfit EMOM börja med 3 övningar 5-10-15 reps*10. Vila. Gör 3 nya övningar 5-10-15 reps*10. Vila och därefter bestiga och sätta fast sig i brutalbänken. Kör 2*20 heeeeeela vägen ner, heeeeeela vägen upp. Trodde det var omöjligt. Idag har jag lärt mig, igen, att ingenting är omöjligt! Bara jäkligt fantastiskt underbart roligt!!!! 

JAG VILL HA MER!!!!!

Lagom till brutalbänken kom lilleman och hejjade på också så det var en rejäl energiboozt!!!! 

Innan vi åkte hem stannade vi till vid det i särklass finaste trädet i stan just för tillfället... 

Ha det! 

Bra avslut på veckan...

Eller inte... 

Det ser ut som en träningsfri helg nu också. Fasen också... 

Veckan innefattade 4 pass på Hälsokompaniet och får väl hoppas att nästa vecka blir lika effektiv. Då får det ursäkta helgerna lite. Imorgon ska jag vara med på det andra longcross passet. Fokus denna gång är uthållighet och cardio. Löpning, skidgång, löpning och spinning. Jag kommer mest troligt att få ställa in. Vaknade imorse med begynnande halsont. Ser tyvärr inget slut på det utan snarare en upptrappning. Vilket gör mig förbannad! Jag har inte hunnit med någon benpass den här veckan och nu går hela helgen bort. På ingenting! Men, jag är inte den som ropar hej... Avbokar inget förrän jag vet med all säkerhet. 

Men en förkylning nu, ihop med en eventuell platå såhär två veckor före avslut är ju för fasen helt otroligt!!! Jag har sista veckorna inte känt av de resultat som jag gjort tidigare under vår tid ihop. Det känns som om vågen går upp, står stilla iaf, och jag tycker inte jag ser mina muskler lika tydligt längre. Eller mån utveckling av dem iaf. Och hur fasen kan kroppen komma på att stagnera nu??? Två veckor före avslut??? Det är ju nu som topp-speeden, extra växeln och nitron ska kopplas in. Nu ska jag ju ge järnet. Satsa. Ge allt! 

Hur gör man det ned halsont och allmänt förkylningssymptom i antågande??? 

PT-passet i torsdags då, jo, som jag sagt tidigare. Jag har världens bästa PT. Hon ser mitt inlägg om vad trökigt det är på löpband och om min brist på rumpa. Så hon snickrar såklart ihop ett pass... På löpbandet! Tjoho (ironiskt) tänkte jag när jag såg det först. Men jihoo (jädrigt seriöst) efter att passet var över. Det var ett HIIT-löpningspass på 30 min. Och efter löpningen... Jo, fokus på RUMPA!!! Förstår ni??? Maria vet vad jag vill ha och vad jag behöver. Och hon levererar! Underbart! 

En annan sak som också varit helt underbart är saffransbullar. Det är min stora stora sorg sedan jag slutade äta spannmål och socker. Jag älskar saffran och framförallt i mammas lussebullar. Ja, alla lussebullar funkar såklart, men det är något speciellt med mammas och dem gråter jag mig nästan fördärvad över varje år. Jag har ändå gjort så att jag planerat in en dag runt varje jul som jag kan äta lussebulle (-ar) och se till att kunna vara hemma i närhet av toalett under ett par dar. Det har det varit värt. 

Men, igår var jag och hämtade Viktor hos en kompis efter jobbet. Hans mamma ät typ etta och äter inte heller socker och så mycket spannmål. Hon hade gjort några saffransmuffins som hon bjöd på. Och för ett ögonblick så tror jag nog att jag dog och kom till himlen... 

Alltså, det här är svårt att förklara för er som inte har problem eller som inte tycker det är så viktigt med vad man stoppar i sig. För mig, där båda två är lika viktiga (både min magstatus och min generella hälsa, socker- och matberoende men såklart vikten också) så har det inte alltid varit en lek att stå emot. Det finns såklart alltid ersättningar och komplement till bröd, godis, kakor, pizza mm mm. Det går alltid att ersätta det med något. Är det gott??? Under drygt 2,5 år ansåg jag att det mesta smakade skit rent ut sagt. Det var geggigt, bismaker, svampigt och luktade illa. Visst, ibland hittade man något som funkade. Dvs, det var ok. Något till och med gott. Då gick jag all-in. Flera månader i sträck. Varje dag. Bröd pratar jag om nu såklart. Bakverk är jag inget värre fan av annars heller. Och det slutade ju såklart med att man höll på att spy bara man hörde ordet sesambröd eller liknande.. 

Jag gjorde ett uppehåll med lkh-bröd. Nu när jag har börjat lägga till lite igen så kan jag faktiskt uppskatta det. Det blir nån skiva på helgen oftast och jag älskar ju frökex!!! Dessutom har jag börjat lära mig att sålla ut dåliga recept mot kvalitativa och goda recept men jag experimenterar även själv med dem så de blir så som jag vill ha dem. 

Ja igår alltså, de här saffransmuffinsen. De var gudomliga. Underbara. Supergoda. Jag tog receptet direkt och fick ihop en plåt direkt när vi kom hem. Nu äntligen har jag hittat det som jag saknat runt jul. Jag kommer aldrig mer behöva gråta och sakna mammas lussebullar, eller någon annans lussebullar heller mer. Aldrig någonsin. Visst, jag ska inte ljuga, det finns inget som fullkomligt någonsin kan ersätta mammas lussebullar, men med det här som alternativ så kommer jag faktiskt aldrig mer att bryta ihop för att jag inte kan äta en eller känna att det är värt att stanna hemma vid toan ett par dar bara för att just äta en... 

Om jag kommer testa att baka "riktiga" lussebullar utan spannmål och socker??? 

Absolut!!! Jag är ju inte en sån som ger upp!!! Och vem vet, kanske jag lyckas nån gång, tills dess har jag ett jädrigt gott alternativ!!! 

Håll tummarna gör att förkylning och halsont viker hädan och att jag hittar min extra växel lagom till slutspurt!!! 

Panik och hyllningar!

Efter ytterligare en skithelg så kommer onekligen vardagen så sakta tillbaka. Mamma och pappa har flyttat ut från oss och in på hotell till barnbarnens stora förtret! "-hur kan de hellre vilja bo på hotell än att sova hos oss och få riktig mat???" Undrade Viktor 6 år! Ja, det stavas hotellfrukost sa jag och Per! Nu är det väl knappast anledningen i deras fall men det hade nog räckt för oss! 

Och så tänker jag passa på att gå ut med en dementi, i tidningen igår stod det att det var något som glömts kvar på spisen och att det var det som orsakade branden. Stämmer INTE!!! Jo, det stod en gryta på spisen, med pepparkaksdeg, som stått där sedan morgonen men spisen var INTE PÅ! Så, det var INTE alls det som var orsaken till branden vilket brandmännen också konstaterat! Att tidningen gjort en annan bedömning ska inte mina föräldrar behöva må dåligt över. Så det så!!! 

Veckan verkar ha börjat bra iaf! Peppar peppar ta i trä och all annan skit som vill vara med och påverka! Jag verkar ha börjat komma i fas med sömnen och träningen igen. Vaknar liiiite mindre död, men jag är sliten under träningspassen. Så orkeslös som jag är på passen var det längesedan jag var. Men men, bara att bita ihop! Kämpa Anna!

Måndagen blev ett överkroppspass, volymstyrka och med utmanande vikter. Ökade på vikten på svingarna och på "den där bröstgrejen med hantlar över huvudet liggande på bänken"-övningen! De andra hade Maria redan höjt åt mig förra gången på egen hand! 

När jag kom ut från träningen såg jag att tomten varit på besök... 

Fattar inte varför han alltid missuppfattar mina önskningar... 

Här är nåt jag hellre skulle vilja ha... 

Ja, inte Maria personligen då, men hennes förmåga att motivera och engagera... Hennes förmåga att inspirera och sprida energi... Skulle inte tacka nej till hennes jobb heller i och för sig om jag nu ska drömma galet vilt... Och medan jag ändå drömmer galet vilt, jag vill ha hennes muskler också!!! 

På bilden ser ni alltså Maria, min PT som jag lider sååååån ångest över att jag snart inte kommer att träffa lika ofta... Hon är bäst! Jag har visserligen inte anlitat speciellt många olika PT's men ibland bara vet man! 

Igår skulle jag vara med på Marias terrängpass på spinningen men fick avboka i sista stund då jag tydligen bokat in ett besök en halvtimme efter passets slut. Visst, det går att stressa men för mig känns det väldigt kontra-produktivt att stressa för att hinna träna, äta osv på arbetstid. Om inte så för kortisolets biverkningar. Men, körde ett löppass på löpbandet istället. Jädrans vad jobbigt det var. Det är skitjobbigt och trökigt på löpband!!! Men men, 2*10 min powerwalk och 20 min löpning. Det fick duga! 

Fick lite hybris på väg hem och var tvungen att ta vägen förbi stora salen. Rummet var tomt. Klev upp på scenen för att känna in stämningen och atmosfären med att stå där uppe. Ja, missförstå mig rätt nu, det är ingen megastor scen... Men den räcker... 

Upptäckte dock en sak när jag stod dör. Eller, jag såg det för någon vecka sedan, men nu fick jag tillfälle att plåta bristerna... 

 

Ser ni????? Jag har ingen rumpa!!!! Det finns inte ens en tillstymmelse till häck där bak! Alltså, jag har sista åren varit mer än välsignad med ett big ass, men nu, den är borta!!! Helt fullkomligt platt!!! Tomt!!! Och återigen, inga missförstånd, jag har fortfarande breda höfter och en stor bak, det är bara det att själva häcken, den där lilla plutiga snygga häcken, den är borta!!! 

Idag blev det uppvärmning och 40 minuter mage, 8 övningar som cirkelträning! Bra eller dåligt?? Jag har inte en aning, men det kändes att musklerna tröttades ut iaf. 

Dagens upplägg: 

Plankan på boll

Russian twist

Boll över huvudet

Floor wipers

Stäng bakom rygg

The waiter

Rygg runt häcken

Mountain climbers

Imorgon, PT-PASS!!!!!!!! 

Tredje gången gillt??

Veckan började bra! 

Jag kom igång fint med träningen och körde på utan avbrott tisdag-torsdag. Fredag var träningen iaf inplanerad även om den uteblev pga tidsbrist. Jobbade i charlottenberg under dagen och skulle hämtas för julbord på Diner45 kl 17.30 så det var tight om tid. Men, det är väl tanken som räknas eller...? 

Resten av helgen blev inställd av andra orsaker. Återkommer om det! 

Träningen som blev av då? 

Spinning terräng på tisdag med Maria och spinning distans på torsdag med A. Har inte varit på hennes spinning-pass tidigare vilket jag ångrar nu! Hoppas på fler! Superkul. Det var visserligen ett distans-pass som sagt, vilket jag oftast inte gillar då det "händer för lite" under passet. Men det här var helt ok! Dessutom hade hon ett inslag med under passet som verkligen får mig att gå igång! Sång! Allsång! Det är ju lite ett av mina aber när jag tränar, jag sjunger konstant! Är jag ensam så är väl inte det några problem men hur ofta är det helt folktomt??? Under gruppassen försöker jag tänka på det men det är svårt och både bodypumpen och spinningen har fått sin beskärda del av skönsjungande toner!! De sista veckorna har det sjungits en del på just Marias pass på tisdagar. Jag brukar sitta bredvid en man där som jag vet hör mer än han kanske vill men han har inte flyttat på sig än iaf... Han kanske snart ber mig att flytta på mig istället! Eller så har han spridit ut ryktet. I torsdags på passet satt jag nämligen helt ensam i mitten av rummet och alla andra utplacerade på cyklarna på raderna runtom! 

Det är därför jag älskar löpningen!!! Där är det bara rävarna, björnarna, fåglarna och andra vilddjur som hör mig! Och en å annan person som ibland råkar befinna sig i skog och mark, eller i sina egna trädgårdar som jag glömt bort finns längs vägen... 

Äh!! Som A sa. Sången frisläpper samma ämnen som träningen så inte konstigt att man mår bra!!! Haha! Och kondis ger det också, att sjunga samtidigt som man tränar... Eller det borde göra det... Även om man ibland flåsar som en gris när man lunkar runt och gapar längs vägen... Men det finns nog inget bättre, älskar att sjunga och älskar att träna, att kombinera det kan ju därmed inte bli annat än bra! 

I onsdags var det dags för ett nytt PT-pass! Det var högintensiv styrka, fokus överkropp. Två övningar kördes fullt ut i fem minuter, vila, nästa övningspar osv. Ett perfekt lunchpass. Lägg till uppvärmning och stretch. Styrka, flåsigt och inom ramen för en perfekt lunch. 

Det skulle ha varit med en bild på mig OCH Maria idag också men passet var helvimsigt med telefoner som ringde och allt... Bättre lycka nästa gång! 

Helgen blev träningsfri. Igen. Absolut inte bra. Men, i fredags var vi som sagt på julbord och när man inte kommit i säng förrän närmare tre på natten och vanligtvis stupar i säng redan vid Idol på fredagar så blev inte lördagen nån jättehit! Trött deluxe. Men, jag har dragit igång ett projekt hemma som jag var tvungen att ägna dagen åt vilket inte gav utrymme för träning utan det fick ses som vardagsmotion. Ett avbrott på ett par timmar då hade känts för mycket. När sedan ungarna ringde och frågade om de fick sova borta  en natt till så kändes det lite som "jippie!" Ett par timmar senare fick vi dock inhysa både dem och mormor och morfar samt en kusin då deras hus fullkomligt rökskadades av en brand! Förjävligt!! Alltså, inte att vårt soffhäng på tu man hand kom av sig, utan skiten med deras hus. Tycker så synd om dem. Och det uppstår ju otroligt mycket känslor kring det också. Hur? När? Tänk om? 

Vi fick trots allt en trevlig kväll med päronen i soffan. Lite vin och så avslutade vi kvällen ihop jag och mamma med en riktig romantisk chick-flick! 

Så, nu har vi haft fullt upp två lördagar på rad. Vad händer nästa lördag tro? 

Först kör vi en ny vecka med nya utmaningar... 

Ha det!