Battle rope, utegym och ett livsavgörande beslut!

Skrev nyss ett låååångt inlägg. Om självömkan. Att jag inte har nån renodlad bästis... längre... Jag fick det ur systemet. Dessutom en stunds walk down memorylane. Jag både grät och skrattade inombords. Herregud vad man varit med om och vad man gjort under sina år. Hoppas framtiden blir minst lika knasig fast på rätt nivå. Missförstå mig rätt, jag har nog aldrig haft så roligt som många gånger som ung, men jag skulle aldrig vilja uppleva eller gå igenom det igen, ungdomen! Vilken pärs! Jag ser fram emot livet och framtiden. Det som jag inte vet, och njuter så av att finnas i nuet. Jag trivs otroligt gott just nu. Men det kan väl såklart finnas gupp längs vägen även nu och då kände jag att jag saknade just den där bästisen, som alltid finns där redan innan jag bett hen och som vet precis det där som jag just då behöver höra just då och just eftersom jag är jag. En själsfrände till vän som känner mig bättre än vad jag gör själv. Och som helst inte har nåt eget liv som riskerar att komma i vägen för mig när mitt behov av just självömkan och ältande tar över... (Ironi)

Jag har mamma. Min absolut bästa vän! 

Jag har Per. Min absolut närmaste vän! 

Och jag har många vänner! 

Det går ingen nöd på mig! 

Det jag saknar är kanske egentligen en fångvaktare/polis/militär/chef som talar om för mig hur jag ska göra ibland. Inget "-vad känner du då?" "-vad tycker du själv?" "-hur känns det då?" Osv... Nej, någon som bara kommer in och tar över, pekar med hela handen och talar om att "-såhär är det Anna! Nu ska du göra det här och du går inte härifrån innan du gjort som jag sagt!!"

Som nu till exempel när jag blev erbjuden ett nytt jobb. Ett av mina dröm-jobb. Det jobb som var en av anledningen till att jag läste till statsvetare. Det har malt i mig i över två veckor nu. Men alla (mamma, Per, chefen, en kollega) har varit så respektfulla, så ödmjuka, så politiskt korrekta. Alla har hjälpt mig ställa för och emot mot varandra mm. Det rörde bara till det. Där saknade jag hela handen. Lite mer diktatoriskt styrning. 

"-Anna, tacka ja!"

"-Anna, tacka nej!"

Det kom ingen hand. Jag fick sköta det själv. Jag tog ett beslut så småningom. Och jag vet inte om det var rätt.

Men det krävdes lite justeringar på jobbet. Jag valde tillslut att stanna kvar. Och jag skyller på pengarna. Lönen. Den var inte bättre. Och jäklar vad jag motsa mig själv. Jag har alltid, ända sedan jag var liten sagt att jag kommer aldrig välja jobb efter lön. Att jag hellre jobbar med det jag älskar och trivs med till en lägre lön, än tvärtom. Nu tackade jag nej till drömjobbet för att lönen inte var tillräckligt hög... 

Börjar jag förlora min romantiserande naiva verklighetsuppfattning och komma in i den reala verkligheten??? Oh, hoppas inte det! Inte på heltid i alla fall. Men, trots att det gnager mig och går runt runt i skallen fortfarande så tror jag ändå att jag valde rätt, oavsett lönen! Kanske var det mitt undermedvetna som tog beslutet. 

Och vem vet vad som händer i framtiden med alla kurser och utbildningar till höger och vänster! 

Det jag vet med all säkerhet är att det nya jobbet hade satt mer krav på mig rent tidsmässigt och att jag då kanske hade fått börja rucka lite på mina rutiner med kost och träning, studier och arbetstider. Och att ändra på allt, det känns nästan otänkbart för tillfället. 

Var sak har sin tid, och just nu är det jobbet, utvecklingen av jobbet, näringsfysiologi, evolutionslära, träning, barnen, Per, socialt arbete och hälsa i stort som är det som styr. Absolut inte i denna ordning. Jag själv och familjen kommer alltid först! 

Och apropå prioriteringar. Idag hade jag bara en prioritering- en stor en! 

Det var äntligen dags för PT-träff med Maria!! 

Skickade ett sms till henne igår att nu jäklar är jag på G igen! Hon hälsade att jag var välkommen och lovade att hon skulle ta väl hand om mig då jag inte tränat på två veckor. 

Mmm... Då vill jag nog inte veta hur hon tänkt köra med mig om jag hade varit fullt frisk och tränat under dessa veckor. Jädrans så jag fick slita. Men återigen, vilket kul pass!  Jag älskar de här passen som bara är rena PT-pass. Variation, fart, hårt, lugnare och tufft! Utmaningar. Nya övningar och ny stretch. Och med en frisk kropp. Ja, förutom lite bihåle-täppa och en fullkomligt värdelös axel. Näsan verkar ha blivit bättre av dagens pass men axeln... Går det att köpa en ny någonstans eller är det bara njurar som importeras illegalt?

Passet; 

Det ser inte så mycket ut för världen just såhär. Och saknas lite grejer gör det också. Men ni ser repet va??? Battle rope! Det är en av de övningar jag alltid sagt är träning på allvar! Jag älskar det här med funktionell träning. Visst, det kan va härligt ibland att köra slut på sig i en maskin nån gång, men inget går upp mot funktionell träning. Hård träning. Utmanande träning. 

Om tekniken sitter!!!

Därav nästa utmaning här hemma. Vi håller ju på med ett gym i ladan. Det blir litet och inte så mycket utrymme för längre eller större övningar. Främst cardio-baserade. Därför ska det försöka fixas ett utegym nere på gården. Det ska bli hinderbana och klätterställning samt ett traktordäck och battle ropes. Och idag kom grannen, underbara granne, med ett stort traktordäck till mig! Och det ska jag försöka ha mycket roligt med. Ska googla övningar!! Och teknik!!!

Var sugen att testa direkt. Men, mina armar är fullkomligt slut efter dagens bravader så det var dömt att misslyckas! Bara att skriva nu samlar mjölksyra i underarmarna. 

Men kom på en sak ändå, med tanke på utegymmet, det kommer ju krävas lite shopping och inhandlande av lite tåligare ute-träningskläder!!! Jihoooo!!! 

Nu hoppas jag att jag är på G igen och att jag får hålla mig frisk!!! 

Sov gott!