Vit fisk, PT-träff och efterlängtat event!!

Vaknade med en lite bättre känsla i halsen imorse. Gött, då blir det träning!!!

Och inte vilken träning som helst utan PT-träning!!! Har längtat efter det nu sedan avbrottet på nästan en och en halv vecka. Även höften kändes bättre, toppen! Jag hatar känslan av att inte kunna träna eller orka ta ut sig som man vill. 

Däremot var det problem med sömnen inatt. För det första hade jag svårt att komma till ro i sängen efter alla turer fram och tillbaka och att jag skulle tillbaka till jobbet efter ett par veckors ledighet hjälpte inte heller knoppen att slappna av. För det andra har Per dragit på sig en snabb och jobbig förkylning så han somnade visserligen rätt snabbt men därefter har han legat och tullat omkring, feberyrat och varit uppe och gått i stort sett hela natten. Det hjälpte inte heller mig så idag har jag varit TRÖTT!!! 

Tidig träning idag. Tabata! Har försökt det nån gång hemma på eget bevåg, men det blir aldrig riktigt detsamma. Idag gjorde jag det med Maria och idag var det stor skillnad! Efter halva dipsen bara satte jag mig på lådan och ifrågasatte hur fasen en så liten muskel kan kännas så???? Och det är väl jäklar om inte jag ska fixa alla 8 seten innan Maria är klar med mig! Jag gjorde ju alla, men bytte nivå efter halva. Det ska tränas på! Nu har vi bara ett pass kvar inbokat innan Marias semester. Det är på torsdag och eventuellt blir det löpteknik! Längtar!!! Men det ska bli riktigt trist att göra ett PT-uppehåll nu. Men semester är väl också nödvändigt! Fram tills torsdag blir det lite lugnare med höftträning så inget stör den om det blir löpteknik!!

Då det var tidig träning idag och periodisk fasta blir än bättre av att avslutas med en måltid så blev "frukosten" intagen tidigare än vanligt. Maria gav mig ett tips där också just för att inte helt inta den hela måltiden men ändå inte påbörja nedbrytningen. Efter jobbet skulle kyl och frys inhandlas samt förkylnings mediciner vilket gjorde att jag inte var hemma förrän vid 18 så ikväll blev det lite fel, mitt ätfönster är egentligen stängt men jag har inte ätit tillräckligt för dagen...

Periodvis väljer vi att få matkassar hemkört. Eller, vi får hämta dem på affären, men menyn är klar, recepten nedskrivna och alla ingredienser utmätta och det är bara att slänga ihop allt. Enkla nyttiga rätter med i stort ekologiska och närproducerade råvaror. 

Idag glömde jag telefonen igen så inga bilder blev av från PT-passet så istället bjuder jag på en bild av vad vi fick för middag idag. Vi är just nu inne i en matkasse-period. Rödspättafilé med currystuvad vitkål med grönsallad, gröna oliver och dressing på fraiche och rödlök. Varken jag eller Per gillar vit fisk men det här var gott. Riktigt gott. Jag älskar vitkål. Och curry. Kan ju bara bli bra! Och Per tyckte det var fantastiskt gott! Kul! 

Bilden är såklart inte direkt kopplad till fisken vi faktiskt åt, men det var den jag hade att bistå med. En fisk som spolats iland vid Grenen i Skagen. 

På fredag är det dags för ett träningsevent i Arvika. Arvika think twice. Jag tycker alla som inte har nåt att göra på fredag ska dra sig till sporthallen i Arvika och delta i detta. När jag fick inbjudan var det så självklart att jag skulle vara med och go all in! Men, jag tog det för givet och glömde bort att ta ledigt och idag när jag kom till jobbet fanns två besök på jobbet inbokade på fredag. Men... Skam den som ger sig. Jag fick trixa lite och nu kommer jag hinna med att vara med på de två första passen och äta lunch innan jag behöver vara tillbaka på jobbet! Så, hoppas vi ses där!!!

Nu ska jag bädda ner mina två småskruttar i sina sängar, den störste skroten i soffan med en kopp te och ringa den näststörste som är på semester i Stockholm innan det är dags att se ett par nya avsnitt att Orange is the new black! 

Ha en skön kväll! 

Värmerekord, bröllopsdans och smärta

Ett av syftena med att jag gick ner för att träna i fredagskväll och inte på lördag morgon som var planen var att Per tyckte det kunde vara mysigt om vi efter allt resande kunde få chansen att vakna tillsammans på hotellrummet i lugn och ro och sedan kunna äta frukost ihop. He is a sucker for romance!!! Det argumentet gick ju inte att bortse från. Nu råkade det bli så ändå att jag vaknade en timme tidigare än vad vi hade tänkt och efter att jag legat och vänt och vridit på mig i en halvtimme tänkte jag att jag smyger ner och springer en kort tur på löpbandet innan Per vaknar. Per vaknar direkt jag kliver ur sängen men tycker jag ska gå ändå så det gör jag. Och det blir en mkt kort tur på endast 3 km. 

Och jag gjorde allt utom löptekniken fel!!! Skulle effektivisera tiden så skippade uppvärmningen. Fel!!! Jag hade tänkt 5 km egentligen men rummet vid gymmet delas av pool, bastu och jacussi också och jag kände redan efter en km att det går aldrig. Värmen och fukten i rummet gjorde att jag tillslut inte kunde andas! Jag slutade springa efter 19 min, ingen slutar på 19 min om inte det är ett lopp och loppet efter 19 min är slut! Man kör 30... Eller minst 20... Men som sagt, jag kunde inte andas! Värmerekord! I paniken av uteblivet syre fick jag så brått tillbaka till rummet att jag även glömde stretcha. Fel!!! På rummet kom kroppens system igång igen och eftersvettningen gick på. Big time! Och vi som skulle hämta bruden! Jag fick öppna fönstret helt och lägga mig i bara trosor på sängen i vinddraget för att försöka lugna ner kroppen och svalka mig. Fel!!! Har ont i halsen idag! (Kan bero på festen igår också).

Sedan var det fest! Vigsel på toppen av Globen och efterföljande fest på bakgården! 

Bjuder på en bild av mig och min man från toppen av Globen!

Och jag tog tillfället i akt att få in en extra stor dos med vardagsmotion och dansade precis hela kvällen/natten och glömde såklart stretch även nu så idag har jag helt ärligt träningsvärk i exakt hela kroppen! Och det värsta av allt är att alla mina misstag sedan fredagens missade stretch till söndagsmorgonens missade stretch har gjort att min höft är kraftigt smärtpåverkad. 

Imorgon är det dessutom dags att börja jobba ett par veckor till samt en ny PT-träff med Maria. Hoppas hals och höft har vilat ut ordentligt tills dess!

Ser fram emot ett nytt pass!

Plan ett- check!

Igår åkte vi hem från Danmark. Vid 22 igår rullade vi in i Näs, in med sovande barn, packning, tvätt och börja plocka och packa om. Idag var det en tur till Stockholm och bröllop som gällde. Mamma hade nåt ärende i storstan att utföra så vi var tvungna att åka iväg tidigt. Lite tidigare än vad jag och Per ville erkänna imorse när klockan ringde. 

Men men, ut på tur aldrig sur! Upp och iväg. Planen inför helgen var att fixa två pass på riktigt under helgen. Jag har packat för tre! 

Vi kom upp mitt på dan, lämnade brorsans dotter som åkt med oss hemma hos dem. Det är min bror som ska gifta sig förresten. Därefter blev det incheckning på hotellet och sökning av bra restaurang för god mat. Då jag äter som jag gör blir alltid jag den stora boven så fort vi ska ut på restaurang. För mig finns det inget problem, jag äter det mesta efter lite specialorder om grunden och råvarorna är bra, men det kanske krävs att man får leta lite efter ett bättre ställe än att bara slinka in genom första bästa dörr bara för att hungern är så påtaglig. Detta brukar leda till lite irritation och ibland snudd på ovänskap hos mitt följe. Ofta brukar jag tycka att det löser sig, ett Ica finns alltid och där kan man lätt samla ihop nåt till en bra och mättande måltid om vi inte kan enas. Idag blev beslutet istället att dela på oss. Mamma och pappa gick till en italiensk restaurang som serverade vedugnsbakad pizza och pasta och vi hamnade på en hamburgerrestaurang med hemlagade grillade hamburgare med tillbehör. Vi drog nog vinstlotten! Både jag och Per tyckte det var något av det godaste vi ätit i hamburgerväg. Jag beställde utan bröd/pommes och fick en god blandsallad med coleslaw och saltgurka istället. Då jag endast ätit en kvarg sedan lunch var jag vrålhungrig så jag hade inte tid att fota underverket men som sagt, det var supergott!

Gick och klippte mig efteråt, betalade 380kr och fick gå hem och klippa om! På de värsta ställena skillde sig luggen drygt 3-4 cm och dessutom blev den trots det minst 1 cm för lång så nu kommer jag ändå inte se brudparet imorgon! Jippie!

När vi kom tillbaka till rummet tog vi oss ett glas rosé. Därefter slog latmasken och tröttheten ihop sig och allt jag ville var att sova. I drygt 30 min låg jag och försökte intala mig att:

"- du är trött"

"- du har rest i flera dar"

"- Per blir ensam"

Mm mm...

En timme innan gymmet stängde gjorde jag det bara. Klädde om och gick ner till gymmet. Ett stort fint gym för att vara på hotell. Jag värmde upp på crosstrainern och körde igång benpasset som jag gjort med Maria. Jag körde de övningar jag kom ihåg och improviserade med vikterna då inga skivstänger fanns. 

2*10 kg's hantlar fick agera skivstång och bollen fick agera trx-band och en 6 kg's hantel fick bli en medicinboll till twistarna. Det var iaf bättre än ingenting! 

Nu är jag duschad och nerkrupen i hotellsängen. Nackdelen av träningen idag var att ingen måltid följde efter passet. Det blev lite vatten och en proteinbar, och imorgon kommer den periodiska fastan att skippas då frukost intas före lunch eftersom hotellfrukosten helt enkelt inte är värd att undvika!! 

Nu ska jag sova, det blir en lång dag imorgon!! Godnatt!!

Träningsvärk, miss i planering och Danmark

Förra onsdagen kördes det igång på allvar med medveten och planerad träning. Och det dröjde inte länge innan träningsvärken var ett faktum. Alltså, jag är van träningsvärk. Jag har haft träningsvärk sedan jag började på Hälsokompaniet för 1,5 år sedan. Men detta var inte samma typ av träningsvärk. Detta var träningsvärken FROM HELL!!! Och i axlarna av alla ställen!! Jag var helt orörbar och orörlig i ett par dar som sagt. 

Tidigt på lördag morgon drog vi till Danmark vilket innebar en träningsfri vecka från Hälsokompaniet och från Maria. Men jag hade min plan klar innan vi åkte. Minst en löptur och hade packat med mina kettlebells och hantlar. Visserligen alldeles för lätta vikter men tänkte att det var bättre än ingenting. 

Väl på plats i stugan skrev jag snabbt ner vilka övningar jag skulle göra fördelat på två pass. Jag kan väl säga att planen sprack!!! Big time!!! 

En löptur blev det, om än ganska ineffektiv då jag körde på redan första morgonen och då inte hade den minsta aning om vart det gick att springa eftersom jag försöker undvika asfalt. Det blev en kortare vända lite fram och tillbaka. 

Detta blev den enda av de planerade träningspassen av effektiv kaliber. 

Dag två blev en långpromenad på två timmar längs havet. Inte i något speciellt raskt tempo men halva sträckan var lite mera tempo och med tyngd då jag fick bära minstingen hem igen vars ben blivit trasiga och han blivit akut nödig! Det får väl ändå ses som en form av vardagsmotion/motion. En fin promenad var det iaf! 

Dag tre spenderades på Givskudd zoo. Även där en hel del traskande bland giraffer, gorillor och elefanter. Inte så effektivt kanske. 

Dag fyra blev ett besök till Legoland och på stående/gående fot i över sju timmar. Även detta fick räcka som vardagsmotion/motion då höft och rygg tog stryk av det. 

Näst sista dagen drog vi iväg på en liten nätt tripp till Skagen, 30 mil enkel väg vilket gjorde att tiden inte alls fanns till då vi kom hem så sent. Men det var värt det.  Jag har två favoritplatser här i världen, Danmark och Grekland och Skagen är Danmark på riktigt för mig så jag satt med ett stort leende hela vägen dit och njöt av varenda minut på plats. 

Turen mot Grenen tog även den in sig på listan som motion i form av en långpromenad. 

Så, inte så mycket fysiskt effektiv motion men en full dos av mental hälsa! 

Nu är det bara ett "hinder" till denna vecka innan jag får dra igång på allvar! Till helgen är det bröllop i Stockholm! Vi bor på hotell, hotellet har ett litet gym och jag har en plan. Vi får se hur jag lyckas hålla den planen, men hotell brukar jag fixa!

Det som jag stolt kan erkänna är väl att jag iaf fixat maten ganska bra. Inte perfekt, men jag har kört min periodiska fasta alla dagar och jag har ätit i det stora hela bra mat! Det som tyvärr fuskats alldeles för mycket är min semestersvaghet, rosévinet! 

Men som sagt, till veckan är jag tillbaka på fullaste allvar, både på gymmet och på jobbet ett par veckor, innan nästa semesterperiod, vilket kommer bli en utmaning i sig. Ser fram emot nästa PT-träff med Maria på måndag men grinar redan nu illa inför det faktum att jag på grund av fuskandet denna vecka kommer att få sota för det i form av ny vidrig träningsvärk! 

Hoppas ni också haft det bra! 

Första PT-passet, midsommar och egenträning!

I onsdags kördes första riktiga PT-passet. Det blev vare sig blogginlägg eller några bilder tagna. När jag kom dit var jag så nervös att jag glömde ta med mobilen in så inga bilder kunde tas. Tänkte att jag väntar med att skriva tills det andra PT-passet är gjort på torsdag. Mmm, det gick sådär... Var inte riktigt lika nervös inför torsdagen då jag visste lite vad det passet skulle innefatta. Fick också med hela väskan in på torsdagen men när passet var slut var jag också fullkomligt slut så det blev inga bilder ändå... Inget blogginlägg heller. Hade inte fixat det ändå för det är först nu som armarna slutat skaka...

Passen då?

Vi körde igång med kontrastträning. Meningen är att jag ska få in rutin på dem så jag fixar träningen själv under sommaren när Maria har semester. Detta som komplement till cardio och styrka. 

Det är ett tvådelat pass. Nederdelen kördes i onsdags. Och en del av övningarna var rent mentalt en stor utmaning. Det här med hopp med mera, och dessutom mitt i ett gym, det är nåt jag själv skulle ha sejfat med och valt bort eller ersatt med annat. Helt enkelt för att slippa känna sig som en osmidig flodhäst mitt i en glasaffär! Kontrollbehov och taskig självkänsla när den är som bäst!! Men jag genomförde dem och det kändes inte alltför hemskt. Faktiskt.

Maria förväntade sig träningsvärk. Hela onsdag kväll gick jag runt och kände efter. Nej, det hände ingenting! Jag som alltid får träningsvärk! Nu när jag måste visa att jag presterat så kände jag alltså ingenting!! Maria hade lovat att höja mina vikter om inte värken infann sig. Men, när jag vaknade i torsdags så kom den. Redan vid första toabesöket kunde jag känna den där känslan i låren som väller över en när man försöker sätta sig på toasitsen och som kommer tillbaka med ännu större kraft när man ska upp igen. Tacka vet jag handdukstorken intill toan!!

I torsdags blev det då överkroppen som skulle köras igenom. Träningsvärken hade börjat få ett fast tag i mina muskler innan passet. Den blev värre för varje minut under passet. Men nu var det nya muskler. Inte riktigt lika mycket mentala utmaningar men jäklarns vilka fysiska utmaningar. Har vid ett tillfälle tidigare testat en chins-maskin. Nu fattar jag varför jag höll på att dö den gången. Man ska tydligen dra av från sin egen vikt hur mkt man ska "lyfta". Jag satte in den då på 20 kg. Det vill säga att jag lyfte min kroppsvikt minus 20 kg. Det gick inte! Nu drog vi av mer korrekt. Efter ett set ökade dock Maria med ytterligare 5 kg eftersom hon tyckte jag såg stark ut. Mmm.

Största utmaningen blev armhävningar. Började göra armhävningar på riktigt för drygt 1.5 år sedan. Har gjort det periodvis. Men även det nåt som ofta faller bort när jag kör egenträning eftersom jag tycker det är svårt. Och svårt är jobbigt. Framförallt mentalt. 

Men de typ 20 armhävningar som jag i min enfald har gått och inbillat mig att jag utför korrekt på tå.... De blev till 4!!! Korrektion av teknik, och handisättning samt djupet. När jag gjort armhävningar har jag gått ner drygt halva vägen ner mot golvet. Maria ville ha högst en knytnäve mellan bröst och golv och knyter sin hand och lägger på golvet under mig. Det ska toucha varje gång. Jo tjenare. Jag har aldrig, aldrig, aldrig sett en så liten hand som jag tyckte då från mitt perspektiv! Som sagt, det blev fyra på tå i första setet, en i andra setet. Resten fick köras på tå. Men, där har jag väl utvecklingspotential i alla fall! 

Träningsvärk???

Jag har inte orkat röra mig på två dagar!!! Benen börjar avta lite grann nu men mina axlar!!! Har ALDRIG känt en sån träningsvärk förut i mina axlar! 

Och jag är så glad att jag anlitat Maria!!

Inte för att jag antagligen kommer ha konstant ont i flera månader utan för att hon under passen detaljkorrigerar mig i teknik och samtidigt förklarar varför för mig. Jag känner nya muskler i den träningsvärken som jag inte prickat in förut.

Google i all ära, men jag rekommenderar er som också söker och försöker att stänga av datorn och ring en PT istället! 

Midsommar har förflutit förbi utan nån mer träning. Dels pga tidsbrist då det förberetts för midsommarfirande! Men nu är det på't igen. Mina axlar är ömmare än nånsin men jag överlevde iaf och kommer ur det starkare antar jag! 

Nu är klockan 04.30. Det är midsommardagen. I vanliga fall brukar det vara vid den här tiden som vi går och lägger oss vid midsommar. Men idag är vi på resande fot så vi varit uppe före tuppen. Får se om vi hinner få till åtminstone en promenad ikväll. Allt beror på tid och ork ikväll när kl ringt 03.30. 

Hoppas ni haft en fin midsommar! 

Benhinnor, 104 år och biblioteket

Denna vecka har jag två PT-träffar med Maria. Har sett fram emot dem. Är en vecka sedan den förra och då var det inte så mycket träning eftersom det gjordes tester och mätningar. Denna vecka känns det som om det drar igång på allvar. Och jag längtar efter det. Och det kan jag såklart säga nu innan vi börjat eftersom jag inte alls vet hur det blir, hon kanske kör slut på mig fullkomligt... 

Vilket inte skulle vara helt omöjligt eftersom jag enligt Per är som en gammal skraltig tant på 104 år minst i kroppen just nu. Ont överallt, svårt att gå normalt och stel! "-alltså, folk måste ju tro att du är hur gammal och sliten som helst med alla dina krämpor!" Varje kväll kollar han blocket, tror snart han börjar kolla in reservdelar åt mig också...

Och visst, jag låter och ser nog skruttig ut, men jag är rätt seg och envis, och jag är övertygad om att med rätt träning och rätt teknik kommer jag att kunna få ordning på detta!! 

Jag har ju hela livet tränat en del periodvis. Basket i några år, Friskis och Svettis, aerobics, Zumba, simning, löpning och det jag erbjudits på Hälsokompaniet(gruppass och gymmet) Men jag har aldrig tidigare tränat efter medvetna resultat och utveckling. Det började jag med för 1.5 år sedan men utan kunskap eller modet att fråga någon om hjälp, bortsett från Google, så har såklart resultaten uteblivit. En kombination av brist på kunskap och tålamod. Nu har jag experthjälp och släpper gladeligen Google och alla hemmaexperter på Facebook och bara GÖR det jag blir tillsagd. Och det är gött det ska ni veta!

Imorgon är det dags för pass ett, på torsdag är det pass två! Super!!

Inledde dagen med ett besök till bibblan. Hängde på låset! Har börjat läsa en trilogi och när den andra delen helt plötsligt tog slut igårkväll hade jag en lätt abstinens. Hittade boken och har under dagen idag kommit igenom snart halva boken. 

Därefter blev det en powerwalk då jag inte vet vad som väntar imorgon. Så inte jag är helt slut eller påverkad av träningsvärk menar jag. "Smärtfri" är jag dessvärre inte. Men det är inget värre. Är mina benhinnor som jag känt av idag på walken. Har alltid haft problem med dem vid just promenader. Inte vid löpningen konstigt nog. Får testa med kompressionsstrumpor/byxor nästa gång. 

Även höften kändes idag. Absolut inte ont, men som om skinkan hade låst sig så varje steg med höger ben kändes det som om jag gjorde en knyck med höften för att få fram benet. Jag tyckte själv jag såg konstig ut men mamma såg inte så mycket. Testa såhär då sa mamma. Mmm visst. Jag knycker hellre än ser ut som om jag bajsat på mig. Som hämnd försökte jag utmana mamma till att ta sats nerför en lång backe och hoppa som en friidrottare över ett nedfallet träd. Hon tyckte inte det vore värt det. Det hade jag tyckt!! 

Upp till Björnmyra tog vi oss idag iaf. Och kan lova att det var lika mycket kryp och kräl i buskar och gräs där med. Usch! En groda, en död skogsmus och en, vad vi tror, död hasselsnok/kopparorm. Stannade inte direkt till för att utforska den! 

Nu väntar jag med spänning på morgondagen och veckans första riktiga pass!!!

Ha det!

Semester, härdsmälta och ett steg i rätt riktning!

Vaknade redan vid sju imorse. 

Bredvid mig låg en liten krake på fyra år och snörvlade, hostade och försökte andas. Erik har hela våren haft problem med nästäppa och vi har misstänkt allergi. Sista veckorna har det dock varit bättre men imorse var det täppt igen. Hoppas bara inte han blir sjuk nu så nära inpå att vi ska på en liten semester. 

För egen del kunde jag känna redan innan jag gick upp att ryggen mår mycket bättre. Jag kunde till och med vända mig lite lätt i sängen utan att tappa andan. Jippie! 

Jag fick i killarna lite frukost och packade ner dem i soffan framför Sommarlov på TV. Sedan stack jag ut på en morgonrunda. 

Löpteknik tänkte jag. Framfot. Repdragning. Jag tror jag behöver någon som springer framför mig som har ett rep runt midjan. Hur svårt kan det va???

Hade glömt bort mina vader men dem hade inte glömt bort mig. Och idag var det tungt. Kroppen kändes blytung och jag fick inget flyt i andningen förrän efter drygt 3 km. På hemvägen gick det lättare med andningen men då ville inte vaderna mer. Men... Jag är jäkligt envis och vaderna fick gott hänga på tills 5-kilometers strecket hade passerats!

Mina tider är som jag sagt tidigare inte alls i närheten av förra årets men jag satsar i år bara på att få in rätt löpteknik så jag kan fortsätta springa överhuvudtaget. Men för en tävlingsmänniska (eller en människa som är dålig förlorare) så svider det lite. Men, en sak i taget! Men så länge jag orkar hålla det under 7 min/km så får jag ta det. Så länge.

Jag bytte runda i dag till Flagan. Bara det är en utmaning. Förra året när jag sprang där fanns både älg och flertalet ormar i spåret. Jag är fullkomligt livrädd för allt som lever vilt i naturen så att springa den sträckan är med ett rejält adrenalinpåslag. Men den är perfekt i både underlag och distans så jag gör nåt försök då och då. Idag skrämde jag bara ett rådjur-eller vet inte vem som blev mest rädd. Mitt skrik rakt ut fick förmodligen resten av skogens djur att hålla sig undan ett tag. 

Distansen blev som sagt 5 km med ett stopp efter 3 km för att stretcha vaderna lite snabbt. Hemma blev det en rejäl stretch för alla inblandade muskler. 

Nu ska jag fortsätta njuta av semestern med andra delen av min triologibok och ta hand om mina killar som idag utökats från tre till fyra! 

Powerwalk, planering och kvalitetstid!

Kl 7.44 skickade mamma sms och frågade om jag var vaken och ville med på en promenad. Det var jag inte, vaken alltså, men kom upp och gjorde mig klar. Så skönt när man är klar tidigt och har hela dagen ledig sedan.

Stenstavallen tur och retur blev det. 

Efter halva sträckan trodde jag hon skulle få gå tillbaka själv och hämta mig med bilen. Ryggen är skrot. Sist jag hade såhär ont i ryggen var vid jul när jag i ett ögonblick trodde jag kunde köra 50 kilo i fulla marklyft utan rätt teknik. Det gick inte då lika lite som jag antagligen kunde köra pumpen i fredags med för tunga vikter i för många repetitioner. Har ju visserligen kört tungt sista halvåret i gymmet men då är det ju betydligt färre reps så det sotar jag för nu. Men det går väl över det med. 

Stenstavallen är fotbollsplanen i Brunskog där jag bor. Bakvägen dit är så otroligt fin att gå/springa och distansen precis lagom. Där kan man snacka Bullerbykänsla! Jag är en stadstjej egentligen så allt som rör sig och hörs i buskarna skrämmer halv livet ur mig när vi går. Spelar ingen roll om det är möss, fåglar eller kossor! Men jag försöker och jag lär mig för varje år! Men jag har lärt mig uppskatta det estetiska och lugnet när man väl kommer ut. 

Och nu är även mamma involverad i fotograferingen! 

Jag kommer delvis från en riktig fotbollsfamilj och just Stenstavallen har jag sett mycket av som barn. Tror till och med de kallade laget där en gång i tidningen för Berntssons BK istället för Brunskogs BK.

Det blev en tur på 9.38 km. Vem fasen slutar gå då??? Jag är som sagt störd med det där. 9.40 hade varit ursäktligt men milen hade väl varit det enda rätta. Mamma sa att jag kan väl fortsätta då så hämtar hon upp mig längre fram med bilen, och det hade jag gjort om inte ryggen lovat att go crazy om jag fortsatte en meter till så. Det kommer nöta i mig hela dagen men jag får hitta ett sätt att leva med det!

Sedan blev ungarna hämtade av farmor och farfar för fiske och fika i skogen. Vi kunde såklart hänga på men vi valde att stanna hemma, slänga oss i solsängarna och läsa en god bok!

Hade tänkt en löptur ikväll, eller att köra igång med Ruffie training med Lisa från boxningen som startar idag kl 17 i Stadsparken, men har lovat mamma och Per att ta det lugnt resten av dagen och bara vara och njuta med familjen! Det är kvalitetstid på riktigt!

Ni som är intresserade av Ruffie ändå bör ta sig ner till Stadsparken för att kolla in det!

Hoppas er helg varit bra!

Cykel, besvikelse och poolhäng!

När jag vaknade imorse blev jag på ett par minuter smärtsamt påmind om mina vader som fortfarande moler sedan torsdagens löppass, men även påmind om gårdagens miss i tekniken på pumpen vilket resulterat i en ländrygg som var fullkomligt vansinnig på mig idag. 

Jag bytte bort crossfit idag till fördel för spinning. Reservplats nr 8 när jag gick och la mig igår, reservplats 1 kl 8 imorse. Jag insåg att jag skulle få satsa på en promenad idag då passet började 9.30. Men, kl 8.38 kom ett sms om att jag fått sista platsen så bytte om och drog till stan. 

Det var som om tiden stått stilla! Det sista  lördagspasset jag var på var precis detsamma, och tro mig, det var längesedan, och tro mig igen, det är ett av de bästa passen. Jag har en stark hatkärlek till passets fartlekar! Efteråt är man helt slut. Precis den känslan jag längtar efter på mina träningspass. 

Med svett som rinner, andfådd, svidande känsla i ben och/eller armar. Detta är känslan jag får av löpningen, boxningen och spinningen framförallt. I love it! 

Får nog byta skor tills nästa pass bara då de jag hade idag hade alldeles för mjuk sula så det var jobbigt att stå upp vilket är de bästa partierna! 

Därefter körde vi vidare med ett cxworx-pass. Välbehövligt med tanke på min kassa rygg och magmuskulatur. Men idag kändes det. För mycket. Det brann och sved konstant. PT-Maria som höll i passet gav mig några råd och en hemläxa för att ordning på det. Det ska jag verkligen ta fasta på! 

Väl hemma fick jag förklara mig till barnen hur jag kan åka in till Hälsokompaniet för att cykla när jag är fullkomligt livrädd för att cykla på en cykel hemma. Ingen förklaring verkade god nog och Viktor tyckte verkligen jag skulle fundera på det där...

Grabbarna hemma har idag haft en pysslardag så jag tog med mina vader, min ländrygg och min bultande huvudvärk (pga vätskebrist) och la mig vid poolen med en bra bok. 

Finns det något bättre än en bok, en solstol, semester och fullkomlig tystnad??? 

(Fattar ni nu vad jag menar med mina selfies!??? De tål att arbetas på!!)

Efter en sömnlur hittade jag familjen i garaget. Jag smög mig tillbaka till poolen och tänkte att det kanske kunde hjälpa både ryggen och huvudet med lite simning, och med alla grabbar ur sikte så skulle jag hinna simma ett bra pass. 

Jag ställde klockan på 45 minuter och simmade i lugnt tempo. Men helt ärligt vet jag inte vad jag försökte inbilla mig. Det tog 20 minuter innan familjen hittade mig och 21 minuter innan jag hade alla utom Per i poolen. Han passade på att ta en löptur. Efter lite trixande i poolen hann jag klart mina 45 minuter plus ytterligare 5. Jag har en störning när det gäller tider, antal varv, antal repetitioner mm... Det sitter liksom i själen på mig när det är bra och idag behövdes 50 minuter alltså... Rent estetiskt...

Ryggen blev otroligt mycket bättre, nu jobbar jag på huvudvärken. Mera vätska in!

Ha en fin lördag! 

Bodypump

Första riktiga semesterdagen. 

Jag vaknar betydligt tidigare än jag går upp men det är så gött att veta att man kan ligga utan att behöva stressa iväg. 

När de små grabbarna började gå från att leka och kolla på tv till att slå ihjäl varann beslöt jag mig ändå för att gå upp. Vaknade även idag med halsont. Men det går över framåt förmiddagen så jag tar ingen större notis om det än.

Körde igång med periodisk fasta idag. Ingen frukost men en efterlängtad lunch efter passet idag. Dagens pass var Bodypump klockan 12-13. Och det var min PT Maria som höll i passet. 

När jag började på Hälsokompaniet för drygt 1,5 år sedan så var det bara pump jag körde. Då körde jag 6 träningspass i veckan, tre löpning och tre pump. Så var upplägget ända tills höften la av. Efter att höften inte ville samarbeta mer så var pumpen även det en träningsform som gjorde skadan värre så jag tror inte jag kört pump sedan i höstas någon gång. 

Men denna vecka har jag kört två pump-pass. 

Efter passet i måndags fick jag känningar i höften igen. Stretchade lite extra och det gick bättre. 

Efter gårdagens löpning med framfot kunde jag klart känna en anspänning i vaderna men höften var ok så jag gick ändå all-in på bodypumpen idag.. Nästan.. Jag försökte tänka på att inte ha benen så brett isär vid knäböj och skulle ha tagit det lugnt vid utfallen, men eftersom jag inte visste vad jag skulle göra istället så blev det utfall ändå. 

Om senan i vänsterfot gjorde sig till känna?? Öhh, jo dä!!!

Efter passet åt jag lunch och drog sen iväg till Norge på räkjakt med goa K. När vi klev ur bilen i Skotterud kände jag mig halvt invalidiserad. Ryggen som sista tiden varit min vän verkade ha nåt otalt med mig och vaderna verkade tro att jag ville dem nåt illa. Herrejisses, det är ju för er skull också som jag gör det här!!! Sluta bråka med mig!!! 

Ryggen blev bara värre och värre under kvällen men just nu känns det som det vänder. Jag kommer nog ändå inte att köra det inbokade crossfit-pass som jag har imorgon fm. Jag kanske får omvärdera beslutet att köra bodypump dagen efter ett löppass...

Hoppas jag kommer in på spinningen istället... Annars får jag lösa den där promenadfrågan på nåt sätt... Någon som vill med på en uppfriskande promenad imorgon???

Det syns inte så noga men ni som känner mig kanske kan ana att det är precis lika rörigt och kaotiskt på platsen runtomkring mig som det är runt mig vart jag än är. Jaja, thats the way I like it! 

Jag vill ändå skryta med att angående vikterna i pumpen så är det med stor glädje jag kan säga att efter dessa månader i gymmet som jag inte kunnat träna pump så har jag blivit betydligt starkare och kan ha mer tyngd på stången! Det gillar jag skarpt! Blir lite irriterad bara över att det inte syns ett dugg! 

Hälsokompaniet har många olika instruktörer i flera olika pass, men just i pump och spinning som jag ändå kört en del har jag såklart fått en del favoriter. I spinning är det Maria, Tony och Elin (kan bero på att jag bara gått på deras pass) och på pumpen är det Maria, Tony och Simon. INGEN av de andra instruktörerna är sämre, det vill jag verkligen betona, men just dessa instruktörer har lyckats motivera och pusha mig mest. Så att jag nu har Maria som PT känns otroligt bra. Jag tror vi kommer att komma långt! 

Fredag kväll och vädret är perfekt för en löptur. Men maken vill ha sällskap till fotbollen... 

Så, ha en fin kväll! 

Framfot, repdragning och smärta...

Hela kvällen igår gick åt att ventilera, planera och tro det eller ej, analysera!!

Den nya situationen gjorde att till och med Per orkade lyssna på mig utan att små-le sådär som han gör när han tycker att jag fullkomligt "går-igång" på något. 

Idag är det dag två och vanligtvis är torsdag en träningsfri(dvs tidigare aktivitetsfri) dag för mig. Nu skulle det som sagt aktiveras varje dag och jag hade inte en aning om vad jag skulle ta mig till idag. Vid icke-träning kör raska promenader var rådet. Jag har ju en aningens liiite svårt för promenader. Eller, för ensamma promenader. Har man sällskap fixar man det mesta men att bara gå, om än i aktivitetssyfte, är såååå tråkigt! Men jag ska såklart klara det också. Det blev bara inte så idag! Får försöka ragga sällskap till det också så går det nog som smort sedan. 

Vad blev det då för aktivitet idag då?

Jo, löpning såklart! 

Är snart två veckor sedan sist, när vi var i Årjäng och campade. 

Löpning är en av mina absoluta favoriter inom träning. 

Så har det absolut inte alltid varit. 

Jag har vid flera tillfällen under mitt liv försökt mig på det här med löpning. Det har funkat ett par gånger men sedan har jag gett upp. Om raska promenader är tråkigt, då har löpningen varit dötrist!!

Men för nästan exakt två år sedan läste jag en artikel, egentligen hur många artiklar som helst om löpning, men det var en artikel som fastnade. Varför vet jag inte för den sa inget mer än nån annan. Iaf, artikeln dyrkade löpning. Det ungefär som en Guds gåva till mänskligheten. 

"Alla kan löpning!"

"Det är BARA att snöra på ett par skor"

"Alla som ger det chansen kommer att älska det!"

"Det behövs ingen utrustning"

Bl.a. Bl.a. Bl.a. 

Det var en utmaning jag var tvungen att anta. Men jag antog inte utmaningen för att börja gilla löpning. Tvärtom, jag antog den för att bevisa alla experter fel. 

Jag hoppade på ett löpprogram som det garanterades att man efteråt, efter 12 veckor, skulle älska löpning. 

Det var i augusti 2012. 

12-stegs programmet som jag kallar det genomfördes. Målet var 5 km eller 30 min löpning. Jag körde programmet på löpband och justerade mål-passet så jag fixade 5 km på precis 30 min. 

Men inte fasen älskade jag löpningen!

Det var precis lika trist och jobbigt som alltid. Men, jag skulle ju ge det en ärlig chans så jag tänkte att det kanske krävs några gånger på 5 km. Detta var vid jul.

Jag fortsatte. 

Under våren började alla prata om vårruset. Ok, 5 km fixar jag. Men det var fortfarande inte kul. Däremot kunde jag bortåt mars/april inte sluta. Jag blev beroende av den där känslan som kommer ett par sekunder efter man tagit det sista löpsteget. Jag ville känna just DEN känslan. 

Jag var på tjänsteresa när vårruset var så jag körde ett eget race samtidigt i Helsingborg där jag var. 26 grader i skuggan, en svag havsbris och en helt underbar strandpromenad. När jag avverkat drygt tre kilometer, då kände jag det- fy fan vad jag ÄLSKAR löpning! 

Därefter ville jag avancera. 

Först milen. Målet var midsommar. Jag fixade det i slutet av maj. 

Nästa mål: stadsloppet, dvs springa snabbare. Långdistansen byttes mot backintervaller. Love it!

Sedan genomförs stadsloppet. 

Tidsmässigt var jag nöjd-men det var inte bra. Stadsloppet blev det sista passet jag sprang utan att ha ont. Därefter kom besvären med höften. Jag fortsatte stöna mig igenom sommaren med drygt tre pass i veckan. Fick med maken på passen och det sista passet vi gör ihop i september gråt jag hela tiden och nästan skrek vid varje nedsättning. Per ville vi skulle sluta och gå hem, men där kommer min stön-skalle in. Har jag gett mig ut för att löpa, ja då banne mig ska jag fullfölja! 

Därefter följde löpförbud och rehabilitering med sjukgymnast i över ett halvår. 

Nu har jag startat upp igen. Upptrappning var a och o enligt sjukgymnasten. Jag tror honom. Jag har bara lite svårt att inte ge allt. Så det blev upptrappning. Typ fyra gånger. Sedan var jag tvungen att testa. 5 km gick fint. 6 km gick fint. 6.7 km- gick inte alls! Ok, backa tillbaka... Igen... Nu ligger jag på ett löppass i vecka ungefär, försöker iaf, på drygt 5-6 km och det funkar! För det mesta! Med MYCKET stretching! 

Men så var det det där med löptekniken då. Den som inte fanns. Eller som var fel-teknik hade jag väl, bara inte som för en löpare. Vilket var synd, det är till stor del den som gett upphov till skadan i höften och säkert påverkat de känningar jag har i knät ibland. 

Jag sätter i hälen... Och jag är förbaskat bred över höfterna. Dessutom väger jag ju för mycket. 

Idag körde jag ett löppass på nästan 6 km. Helt underbart! Mina tider är fullkomligt åt skogen men jag har ju något att arbeta för även där och det gillar jag! 

Miljön runt omkring där vi bor är fantastisk. Vi har inga elljusspår men jag älskar de få vägar som jag för tillfället kan träna på. De andra är asfalt eller hårda grusvägar och för höftens skull undviker jag dem än. 

De första två kilometrarna är som vanligt döden! Jag kommer inte in i rytm, det är tungt, det är jobbigt, jag flåsar som en brunstig flodhäst. Känner mig som en också. Men bara jag kommer bortåt 3 km så börjar det lossna och då känns det så underbart! 

Idag försökte jag tänka på de hintar Maria gett angående löptekniken, även om vi inte börjat jobba med den än. 

Och den som skrev den där artikeln för två år sedan, att löpning är den absolut enklaste träningsformen och att det bara är att snöra på ett par skor- fuck you! Säger jag! 

Ja herrejisses! Efter tre kilometer bara föll jag ihop och gapskrattade. Armarna skulle jobba med "repdragning". Det var armar hit och fötter dit, jag glömde andas och sladden till hörlurarna trasslade in sig i armarna och så fick jag sån otrolig håll i vänster sida. Jag får aldrig håll! Fick ta upp en sten tillslut. Tog en i varje hand bara för att vara på den säkra sidan. 

När jag var klar ringde Per och frågade om jag kunde ta med Jesper hem som var i Edane och åt pizza med sina klasskompisar. Yes! Satte mig i bilen och drog iväg. När jag kom hem och gick ur bilen bara hojtade jag rakt ut och höll på att ramla omkull. Jesper tittade på mig som om jag inte var riktigt klok! 

Det där med att försöka springa på framfoten-- det känns!!! 

Mina vader var som spända--- ja, muskler! Häftigt! Så då antar jag att jag iaf under några meter bör ha gjort rätt någon gång... 

Jag slänger in en före-bild också! 

Jag hatar att vara med på kort, så det här med att skriva en blogg med fokus på mig ger även det en enorm utmaning då jag antagligen behöver dokumenteras ibland. Ikväll har hela familjen varit involverad i detta då jag är fullkomligt värdelös på selfies. 

Men före-bilden kan ju även bli som dn förebild inför hela utmaningen då också kanske... 

Ha en go torsdag!!!!

Kaliper, vägning och löpteknik

Idag var det alltså dags!

Det började hemskt. Mellan-grabben slutade dagis. Jag är glad att det inte var jag som hämtade idag. Skulle gråtit ihjäl mig. Sen vräkte regnet ner. Jag kom på att jag lämnade hemmet osminkad! På jobbet fick jag en kalldusch som vi trots allt till slut lyckades skjuta på framtiden. 

Men. Det blev bättre.

Dag ett av en lång tids utmaning. 

I sex månader ska vi stå ut med varandra, jag och Maria. Och jag helt utan kontroll! Jag kan höra hur en del av er bryter ut i skratt nu. Anna, utan kontroll, jo tjena! Men så är det. Nästan. Eller kanske inte alls på ett sätt. Det är ju egentligen nu som jag med full kontroll kan gå in i detta och det är ju bara jag som kan utföra jobbet. Med stöttning och pushning. Men det känns lite konstigt att ha bytt ut Google mot en livslevande människa... Just det jobbet slipper jag nu, att sitta i timmar och googla fram teorier, träningsprogram och löptekniker som ingen ändå kan feedbacka om jag gör rätt eller fel. 

Så vad gjorde vi då? Man hinner rätt mycket på en timme kan jag lova. 

Samtal och diskussion.

- den här biten är jag bra på! Älskar att prata och speciellt om sånt jag älskar att göra/lära mig!

Vägning och mätning. 

- den här delen är jag sämre på. Eller, det är väl knappast svårt att ställa sig på vågen. Det svåra är ju att stå kvar och kolla in resultatet. Fy fan! Nu vet jag ju sedan två år tillbaka precis vad det står på hela Arvika kommuns vågar som jag ställer mig på så det är ju ingen överraskning direkt men usch...

Kalipermätning. 

-också ett spännande moment. Att med tång riktigt grabba tag i fettet för att se hur mycket det är på väl utvalda ställen. Min man, Per älskar att stå bakom mig och känna på mina triceps. Eller rättare sagt massera fläsket, gäddhänget. Jag HATAR det. Det var hans första fråga. "-drog du till Maria också när hon mätte??!" Nej, det gjorde jag inte men va fasen...

Jaja, resultatet där är väl egentligen lite viktigare än det på vågen så ser fram emot nya mätningar om ett tag. Kanske...

Konditionstest på cykel.

- jag är livrädd på en cykel. Ute i naturen. Inne på Hälsokompaniet går det bra. Tyckte det gick lätt idag. Tänk om det gick för lätt?? Skulle jag dragit till med värre ansträngning??? Tänk om hon tror jag är bättre än jag egentligen är??? Min överanalysering går igång. 

Analys av löpteknik.

- vi kan väl säga som så att den hade jag inte. Inte alls. Så att jag dragit på mig skador i höft och knä kanske inte är så konstigt. Där har jag att arbeta på. Och det känns helt suveränt faktiskt!!!

Kosten.

- jag har ju mina begränsningar där, men Maria tyckte ändå att jag åt bra mat, så vi ändrar inget innehållsmässigt. Ska försöka sänka kcal-intaget iaf lite och försöka mig på periodisk fasta eftersom jag inte äter mer än tre mål om dagen pga magen. Vi testar och utvärderar. 

Vi diskuterade även att jag får ont i höften vid bodypumpen. Jag ska försöka att inte bresa så mycket under knäböj och att kanske inte göra utfallen. Är nog första gången jag hört att jag ska bresa mindre. Spännande. 

Nästa punkt var kvantitet. Hålla mig sysselsatt alla dagar! Minst 4 pass i veckan med det jag kallar riktig träning och minst motsvarande 30 min rask promenad övriga dagar. Men inga begränsningar än. Det gillar jag!!

Nu ser jag fram emot nästa träff om en vecka! 

Kan säga att jag är glad att vi inte gjorde mer idag. Dras fortfarande med träningsvärken from HELL efter passet i måndags... 

Idag gick jag på semester! 

Kan inte förklara hur underbart det känns. Nu är det fullt fokus på MIG, mina barn som alla tre fått sommarlov och på grönsaksland jag ska försöka få till de närmaste dagarna! Dessutom har jag en roadtrip till Norge på fredag med en kär vän som väntar... Efter ett bodypump-lunchpass såklart!

Imorgon är det skolavslutning för den äldste! Kommer gråta floder så det kanske är läge att åka osminkad igen!!

Ha det gott! 

Förutsättningar

Vad har vi då att jobba med?

Imorgon ska jag träffa Maria, min personliga tränare på Hälsokompaniet i Arvika för första gången på en "riktig" PT-träff. Det är idag arbetet och utmaningen startar. Och det finns både mål och grundförutsättningar. 

Mina övergripande mål:

1. Lära mig träna rätt.

2. Lära mig äta rätt, efter mina begränsningar med magen, och i rätt kombination med träningen.

3. Viktreducering/fettreducering. Bli smalare helt enkelt. Minska i omfång.

4. Få muskler... Som syns!

5. Bibehålla min magfunktion. 

6. Lära mig allt om träning, kost och hälsa. 

7. Komma tillbaka till löpningen. Bli en bra löpare. 

9. Kunna träna skadeslöst.

10. Få resultat!!!

Mina förutsättningar inför min nya utmaning är:

1. En för tillfället knas-axel. 

2. En överbelastad höft som efter ett halvår med sjukgymnastik fortfarande inte är bra om än mycket bättre. Men som fullkomligt stoppat upp min löparkarriär.

3. Kassa knän. Gör jag ett utfall eller ett knäböj så talar de direkt om för mig när jag gått för långt. Och det är inte direkt djupt ner. 

4. En sena under vänster fots trampdyna som inte heller den med sjukgymnastik blivit bra. Känns främst vid utfall.

5. Ländryggsproblem. Vilket påverkar egentligen all träning. Det enda som faktiskt blivit mycket bättre av sjukgymnastiken och som jag med rätt teknik kan komma långt med. 

6. Total oförmåga att kunna minska i omfång och/eller vikt oavsett hur jag än bör mig åt. Jag HAR testat allt i både träning och kost!! Klyschigt?? Nej, sanning! Jag har testat det mesta och just därför tror jag att det nu är stopp!

7. Jag jobbar heltid. Är gift. Har tre söner, 12 o 5 o 4 år. Bor i villa på landet-projekten hopar sig bara jag sitter och skriver här...

8. En mage som kollapsar vid fel kost och kostsammansättning. Dessutom delar inte jag och Maria till fullo samma syn på det här med kosten. Bara det är en utmaning i sig...

9. Första PT-dagen är dagen innan min semester börjar. Gött planerat!

10. Jädrigt envis men blir lätt besviken. Har svårt att tackla misslyckanden. 

11. Tränar boxning 1-3 ggr i veckan. 

12. Går till första PT-träffen imorgon med träningsvärken from HELL! 

13. Otroligt taggad! Och när jag är otroligt taggad går jag ofta all-in! 

Men som sagt, det är inte för intet som jag anlitat en PT! 

Min PT, Maria. Du vet vad du har att jobba med!!! Jag antar utmaningen på samma villkor som dig... Nu kör vi!

Vikten då...

De sista åren, vilket ni vet, har jag ju förutom magen även kämpat för att bli av med den övervikt jag dragit på mig i samband med de sista graviditeterna. Vi har tre barn. den äldsta, han som blir 13 år till sommaren var enklast. Jag var bara tjugoett år och fräsch så att säga. Jag var tillfreds med vikten. Och det mentala. Jag gick upp 9,5 kg under den graviditeten. Jag gick efteråt ner 14 kg. Därefter tog det mentala stryk i en destruktiv relation. 

Ni kommer ihåg mina mat- och ätstörningar? De tog fart på riktigt nu. I den verklighet jag levde i hade jag inget annat än tröstätandet kvar. Trodde jag. Innan jag kom ur relationen var jag uppe i över tresiffrigt på vågen. Långt över. Jag slutade köpa kläder när jag inte kunde ha mindre än strl 54. När relationen tog slut flyttade jag hem igen. Hem till Arvika. Hem till mina föräldrar. Hem till släkt och de få vänner som fanns kvar. Och jag mådde så dåligt. Om jag hatade mig själv för tre år sedan är det inget mot vad jag gjorde nu. Avsky var det enda jag kände över mig själv. Och jag skämdes. Över mig själv. Jag slutade umgås med personer jag inte var tvungen att träffa och jag lämnade bara huset och senare lägenheten när jag var tvungen. Skulle jag köpa en pizza var jag alltid tvungen att köpa två så de inte skulle tro jag satt ensam och åt pizza när jag såg ut som jag gjorde mm. 

Graviditet nummer två, Viktor. Jag trodde att jag kunde köra samma race som under den första. Resultatet: upp över 30 kg! Började med Xtravaganza, tappade 12 kilo på några veckor och blev gravid igen. Då hade jag mycket vikt kvar att tappa, men istället lade jag på mig lika mycket som gången innan. Efter Erik, den minsta blev det viktklubb.se och det funkade hur bra som helst. Kalorifattigt (fettfattigt) och mycket frukt... För mig svält. Jag tränade som en tok bara för att få äta. Toppen. Det funkade hur bra som helst. Jag tappade lite drygt 40 kilo, sen bytte jag till viktväktarna för att kunna äta obehindrat med frukt! Tappade inte ett enda kilo till sen vare sig med viktklubb eller viktväktarna. Och där stod jag sedan stilla i över ett år. Och ju mer jag stramade åt kosten, och ju mer jag höll igen på kalorier och fett och öste på med fibrer, grönsaker och frukt, desto mer sjuk blev jag i magen och snabbt gick det. Snart var jag uppe i mina 20-30 toabesök per dag. Men inte ett enda kilo ner!

Vid kostbytet till lågkolhydratkost gick jag de första månaderna ner några kilo till, så från den dagen jag skrevs in på kvinnokliniken med Erik tills idag är det 55 kg minus totalt vilket jag är otroligt stolt över, min storlek idag har sjunkit från 54 till 42 så visst har det hänt saker, men.... 

IBS harmoniserar med lågkolhydrat, det gör inte de andra dieterna. Frukt, för mycket grönsaker, rotfrukter, mjöl- och mjölkprodukter, socker samt fibrer och stärkelse är alla saker som irriterar tarmarna och som i onödan stressar redan stressade tarmar. Jag har alltså gjort allt precis fel! Jag blev sjuk av att försöka gå ner i vikt med mindre kalorier och uteslutande (nästan) av fett. Idag kör jag lite tvärtom och min mage är lugn, glad och arbetar precis som den ska. Får jag i mig något som inte var bra säger magen ifrån och jag vet vad mer jag ska utesluta. 

Och som en ständig jojo-bantare så har min kroppen en hel del att ta sig igenom, och för att återigen få tillbaka tilltron och förtroendet för mig och min mage så har vikten fått vara prio två.

Nu är magen ok att leva med och vikten samt kroppen redo att tas tag i. 

Nu är det projekt rivning, ombyggnad, nybyggnad och renovering som gäller. 

Det är dags att börja få lite resultat! 

 

Vad är då felet...

Jag måste förklara situationen med min mage närmare.

"Vanliga symtom för IBS är oregelbunden tarmfunktion med diarré, omväxlande diarré/förstoppning och magknip/buksmärtor. Många patienter känner också utspändhet eller uppkördhet i buken och besväras av gaser i tarmen. IBS kallas till och med ibland för ballongmage. För många som drabbas av IBS har sjukdomen en starkt negativ inverkan på vardagen. Återkommande magknip och hastiga toalettbesök skapar oro och upplevs ofta som ett hinder för de drabbade." (http://www.proibs.se/ibs)

Jag har alltså IBS. En svår IBS enligt min läkare.

Jag har även Candida. Och läckande tarm. Dessutom har jag en svår intolerans mot många födoämnen, eller mot vissa födoämnen i kombination med andra. Jag är alltså hels dysfunktionell i mitt magområde!

För mig började det på allvar när jag gick på gymnasiet i Vänersborg. Det smög sig på så jag vet inte om det var första eller andra året som det drog igång men det kvittar egentligen. Det började med en stressad morgon mage. Det vill säga att varje morgon innan skola/jobb fick jag gå flera gånger på toaletten. Under dagarna och kvällarna var det lugnt. Sen började magsmärtorna komma, kramper, gaser och uppsvälldhet. Och så fortsatte det i några år. Jag hade önskat att det blev till det bättre sen men får tyvärr göra er besvikna där.

Så där var jag nu i somras, med att jag sedan gymnasiet dragits med en fruktansvärd mage, som med åren bara blivit värre och värre. Det sista året/åren blev det så illa att hela min tillvaro egentligen gick åt för att få verkligheten att gå ihop så att jag skulle kunna leva med min mage. För mig har detta varit både fysiskt och mentalt oerhört jobbigt. Och från mitt håll även en social bromskloss även om jag inte tror att mina närmaste vänner märkt av det så mycket som jag eftersom jag valde att inte prata om hur det egentligen förhållit sig.

När vi var på vår bröllopsresa för tre år sedanblev problemet även Pers problem. Vi var på bröllopsresa, och många gånger fick han sitta helt själv- vid poolen, vid restaurangen, vid baren, vid stranden och vid showerna på kvällen. Jag sprang skyttetrafik mellan platsen Per befann sig på och toaletten på vårt rum (om den var närmast). Kan bara tacka högre makter för att jag har en man som är så oerhört förstående- men han sträckte sig så långt som att iaf be mig söka hjälp när vi kom hem...

I somras kom problemen även att spegla av sig på våra barn och jag kunde så tydligt se hur mycket de fick försaka på grund av min mage. Vi kunde inte åka och bada, inte åka och fika inte göra ditten och inte göra datten (även om vi gjorde en hel massa saker som visserligen alltid innebar en massa stopp)...... osv osv osv... Varför??? Jo mamma var tvungen att springa varannan minut på toaletten, och har man ingen egen portabel toalett installerad på sin kropp, eller vet att det finns toaletter där vi ska vara eller på vägen dit, ja då väljer man att stanna hemma. Det blev ett problem att lämna hemmet, och det blev ett problem att vara borta. Per och barnen fick ofta sitta i bilen och vänta på att jag skulle springa klart så vi kunde åka och köpa en glass, handla, ta ett kvällsdopp, hälsa på vänner eller Gud förbjude, åka på semester....
Sista chansen innebar en radikal kost-omställning, från alla dieter och viktprogram, gjorde jag nu en totalomvändning och satsade allt jag hade på en strikt lågkolhydratkost. Jag hade knappast något att förlora på det.

Jag hade länge, sen jag var 13 år som jag nämnde, studerat allt som hade med kost, hälsa och snabba viktnedgångar att göra. Hade hört talas om lågkolhydratkost/stenålderskost eller LCHF om man nu vill använda det ordet, långt innan, men trodde att det var i stort sett samma sak som GI, och det hade inte hjälpt innan med vikten för min del så jag hade inte tagit mig tiden att studera det närmare. Men så i somras fick jag ett tips från en av mina läkare om strikt lågkolhydratkost som behandling mot IBS. Jag började igen googla runt och studera just detta relaterat till IBS och fick tillräckligt med information och inspiration för att försöka. Månadsskiftet aug/sept 2011 började jag. Då åt jag samtidigt mediciner för min IBS.

För mig blev denna kost en sista utväg för att få en chans med min mage och för att ge hela familjen en chans att fungera normalt. Det lyckades. Idag är jag medicinfri. Det händer att jag får "skov" men det blir allt längre mellan gångerna och de är betydligt mindre smärtsamma och långvariga än vad de varit de sista åren.

När livet vill annorlunda...

Den här utmaningen som jag hoppat på nu har sin grund ur många olika saker. Som jag beskrev i det första inlägget så har mitt liv kantats av en lång kamp som än inte är över. Alla har vi olika saker som vi kämpar mot, för, med dagligen. Min kamp är varken värre eller större eller ens viktigare än någon annans kamp. Men den är min, och det är bara den jag på ett rättvist sätt kan berätta om. Jag hargjort försök förut också att skriva om den men nu gäller det. Nu har jag mer i bagaget och jag har en expert vid min sida. Och den här gången kommer berättandet bara fokusera på just detta, min egen kamp! 

Min första kamp, den om vikten, började när jag var 13 år och började sjuan. Jag och en tjej som jag umgicks med då fick såklart för oss att vi måste gå ner i vikt. Det bästa sättet att lyckas med det var ju då såklart att sluta äta. Helt. Resultatet var slående. Tänk att så snabbt kunna gå ner så otroligt mycket i vikt. Och egentligen utan att det behövdes. Jag kanske hade mer former och kurvigare kropp än mina klasskompisar, men jag tror inte att jag var överviktig.
Konsekvensen av det hela blev såklart en form av ätstörningar, vilka jag burit med mig genom hela livet. Min störning till att äta och till mat överhuvudtaget har följt mig ända upp i vuxen ålder. Idag har jag ett matmissbruk med tillhörande sockerberoende bakom mig som en följd av den där första viktkampen för över 20 år sedan som egentligen bara resulterade i sänkt självkänsla och noll självförtroende.

Räddningen då för tjugo år sedan blev lyhörda och uppmärksamma föräldrar från min sida, lärare och mattanter på skolan som insåg det hela ganska snabbt och satte stopp för den akuta fysiska ätstörningen. Den djupt begravda och psykiska ätstörningen fans kvar även om den låg dold ända tills gymnasiet då den blommade ut igen snabbt som en blomma filmad i high-speed.

Sedan dess har jag gått på Viktväktarna i olika omgångar. Jag har räknat kalorier på Viktklubb. Jag har testat GI och jag har satt samman godbitarna från varje diet till en egenkomponerad diet, kallad "sunt förnuft". Jag har druckit Cambridge och jag har gått på Xtravaganza. Jag har aldrig igen svält mig själv genom att sluta äta helt, även om man många gånger snuddat på gränsen, däremot har jag levt med en hetsätnings-störning och ett smygätande, som jag ibland till och med tror att jag dolde för mig själv. Hur korkat det än låter, men jag tror faktiskt det är möjligt, att man verkligen kan smygäta för sig själv.

I alla fall.

För snart tre år sedan var jag vid ett vägskäl. Mina år av jojobantande, hets- och svältätande samt min brist på självkänsla hade gjort mig svag. Min magfunktion hade utplånats helt. Jag var den här sommaren uppe i 20, 30, 40 och vid nåt tillfälle 50 toalettbesök på ett dygn. Jag hatade mig själv. Jag hatade min kropp. Jag avskydde alla som klappade mig på huvudet och sa med huvudet på sned "-du duger som du är" "-du är fin precis som du är" "-vi älskar dig för den du är". Visst, man kan älska någon precis hur mycket som helst men om den människan inte ens kan hitta en enda sak att tycka om med/hos sig själv så kvittar det hur mycket man påtalar det för henne. Hon är inte mottaglig. Hon hör inte. Inte för att hon inte lyssnar, utan för att hon inte förstår. Ni pratar olika språk. Ni lever i två helt olika världar. Och den här sommaren var det fler än jag som fick ta smällarna av alla slag jag måttade mot mig själv dagligen. Jag insåg att det inte kan fortsätta såhär längre. Jag måste ta tag i mitt liv. I mig själv. Jag måste bli min egen kämpe och stå på min egen sida i striden. Jag insåg väl att det är 
bara jag som kan föra den här kampen om jag ska vinna den. Och jag insåg att det inte var en kamp mot mig själv utan en kamp med mig själv, för mig själv. 

Jag valde där och då att jag måste kämpa. Men att jag även får prioritera. Jag kan inte vinna alla strider samtidigt. Jag måste släppa mitt bantande för att reparera min skadade mage. Den mentala hälsan var viktig men de akuta problemen med min mage just nu var som sagt akuta. Jag valde att starta där. Det mentala kunde jag köra parallellt. Sedan den där dagen i slutet på augusti 2011 har det
hänt otroligt mycket. Och jag kämpar fortfarande. Men idag är det en kamp på ett helt annat sätt även om målet är detsamma.

 

En ny utmaning!

Nu är det dags. 

Ett annat forum, ett annat syfte, ett nytt perspektiv. 

Det gäller träning. Det gäller kost. Det gäller hälsa. 

Det är mitt liv, mina erfarenheter och mina utmaningar. 

En ny blogg för att kunna ge allt. 

Varför detta med kost, träning och hälsa är en så otroligt stor del av mitt liv för mig?

Därför att det är en stor utmaning. Det har aldrig fungerat smärtfritt eller problemfritt för mig. Ändå är det beroendeframkallande. Det har inte alltid varit så. Men det är det nu. Och jag älskar det. 

Varje motgång får mig att vilja mer. Varje medgång får mig att vilja skrika av lycka. 

Jag älskar utmaningar. Jag älskar utveckling. Jag älskar framsteg. Men jag motarbetas allt för ofta. Av mig själv. Jag analyserar. Och jag överanalyserar. Det är när jag börjar tänka efter som problemen börjar. Det är inte för inte som min man påstår att mitt namn, Anna, är en förkortning av ordet analysera. Men när jag antar utmaningar då är jag ofta inte den som ger upp. Jag har nämligen lite problem med det där att ge upp. Det ligger inte riktigt för mig. Att ge upp utan en fair match är detsamma som att misslyckas. Jag är livrädd för att misslyckas. Det innebär att jag inte har kontroll och att jag inte kan. Detta gör såklart att jag allt för ofta sejfar. Jag vågar inte riktigt ta steget. Jag håller mig till det jag kan. Jag antar utmaningar som jag vet att jag klarar av och jag antar utmaningar som jag vet vad de innebär. På så sätt har jag full kontroll och misslyckas sällan och ger därmed heller aldrig upp.

Nackdelen är att jag aldrig får ta del av de där utmaningarna som jag drömmer om i smyg. (Som orientering) De där som jag innerst inne längtar efter. (Som att springa riktiga lopp) De som gör mig så arg på mig själv för att jag aldrig kommer få uppleva. (Som att plugga till hälsocoach) De som bromsar mig. (Som att anlita PT) De där storslagna utmaningarna som får adrenalinet att koka över... 

De sista åren har jag jobbat mycket med mig själv för att just lära mig att chansa, våga och utmana mig på riktigt för att få bort alla bromsklossar i mitt liv. Och jag har lyckats med något ibland. Jag var med äldsta sonen på orientering en gång och jag älskade det! Han älskade det dock inte så jag slutade såklart jag med. Jag vågade tillslut också följa med en kompis på boxning. Loooove it! Där är jag till och med kvar! 

En annan av dessa bromsklossar är att börja träna med PT. Det har jag utmanat mig med nu. Jag har anlitat en PT. Vi börjar imorgon och det skrämmer mig som fan. Framför mig ser jag en neurotisk anabolsprängd militär med ögon som blixtrar och med en röst som spränger mina trumhinnor när han ryter i åt mig att jag "-får aldrig sluta, aldrig vila, aldrig andas!" Nu vet jag ju att det inte kommer bli riktigt så illa. Jag har nämligen sett och pratat med min anlitade PT några gånger innan, och även tränat på hennes pass, men ändå... Det är lite så känslan är av att ha anlitat en PT. Jag har ingen kontroll. Det är övermäktigt. En bagatell kanske ni tycker men för en som alltid är van att säga "nej tack" "nej det vill jag inte" "nej det är inte riktigt min grej" när jag egentligen skriker JA!!! med hela min kropp inombords så är det en stor grej. Det är en enormt stor utmaning för mig. Och jag är livrädd! Skitskraj.

Men samtidigt så väcks mina förväntningar och förhoppningar igen. Ni som känner mig vet ju vilken kamp jag fört de sista åren. Med självkänslan, självförtroendet, träningen vikten, kosten, magen, skador och den ständiga träningsvärken. Ni vet att jag kämpat ihop med läkare, sjukgymnaster, holistiker, "alternativare", elitidrottare, dietister, kostrådgivare och en "stressterapeut". Jag har aldrig anlitat en PT tidigare däremot. Nu gör jag det. Och det är inte bara jag som har en stor utmaning framför mig. Den största utmaningen står nog Maria, min PT för. Det är hon som riskerar att förlora på det här! Eller vinna nobelpriset om hon knäcker gåtan. För trots alla satsningar de sista åren och trots all expertis som jag samarbetat med så har alla typer av resultat uteblivit. Det är det som blir Marias största utmaning. Och min största utmaning. Vi ska få resultat! Jag är dock så van att leva mitt liv att jag har bara allt att vinna på det här. 

De sista åren har jag kommit att älska det här med hälsa. Kost. Träning. Jag ägnar större delen av min fria tid åt att planera och analysera min träning. Och andras träning. Jag googlar alldeles för mycket. Så mycket att jag snart får Google-förbud av min man. Men jag kan inte hjälpa det. Jag vill testa nytt, jag vill utvecklas, jag vill utmanas. Jag vill framförallt prestera och få resultat. Något som jag hittills inte fått i den utsträckning som jag vill. 

Så, från och med nu börjar jag en ny resa, en ny utmaning, i mitt liv. En tid som jag med skräckblandad förtjusning ser fram emot. Jag vill vända mig om, springa iväg och skrika, men mina ben för mig bara framåt så jag har inget val. Tärningen är kastad, som han sa den där Caesar eller vem det nu var som sa det... Och som jag sa, när väl en utmaning är antagen så har jag lite problem med att ge upp... 

Nu kommer en kavalkad av inlägg tills min första träff med min PT imorgon. Anledningen är att kunna ge min bakgrund till den som är intresserad, i samma situation eller bara nyfiken på målet. 

Detta är min historia och den skulle inte bli rättvis om inte jag gått ut med alla fakta om varför just jag valt att göra det jag gör eller varför jag fungerar som jag gör.

Så, håll till godo!