Den nya situationen gjorde att till och med Per orkade lyssna på mig utan att små-le sådär som han gör när han tycker att jag fullkomligt "går-igång" på något.
Idag är det dag två och vanligtvis är torsdag en träningsfri(dvs tidigare aktivitetsfri) dag för mig. Nu skulle det som sagt aktiveras varje dag och jag hade inte en aning om vad jag skulle ta mig till idag. Vid icke-träning kör raska promenader var rådet. Jag har ju en aningens liiite svårt för promenader. Eller, för ensamma promenader. Har man sällskap fixar man det mesta men att bara gå, om än i aktivitetssyfte, är såååå tråkigt! Men jag ska såklart klara det också. Det blev bara inte så idag! Får försöka ragga sällskap till det också så går det nog som smort sedan.
Vad blev det då för aktivitet idag då?
Jo, löpning såklart!
Är snart två veckor sedan sist, när vi var i Årjäng och campade.
Löpning är en av mina absoluta favoriter inom träning.
Så har det absolut inte alltid varit.
Jag har vid flera tillfällen under mitt liv försökt mig på det här med löpning. Det har funkat ett par gånger men sedan har jag gett upp. Om raska promenader är tråkigt, då har löpningen varit dötrist!!
Men för nästan exakt två år sedan läste jag en artikel, egentligen hur många artiklar som helst om löpning, men det var en artikel som fastnade. Varför vet jag inte för den sa inget mer än nån annan. Iaf, artikeln dyrkade löpning. Det ungefär som en Guds gåva till mänskligheten.
"Alla kan löpning!"
"Det är BARA att snöra på ett par skor"
"Alla som ger det chansen kommer att älska det!"
"Det behövs ingen utrustning"
Bl.a. Bl.a. Bl.a.
Det var en utmaning jag var tvungen att anta. Men jag antog inte utmaningen för att börja gilla löpning. Tvärtom, jag antog den för att bevisa alla experter fel.
Jag hoppade på ett löpprogram som det garanterades att man efteråt, efter 12 veckor, skulle älska löpning.
Det var i augusti 2012.
12-stegs programmet som jag kallar det genomfördes. Målet var 5 km eller 30 min löpning. Jag körde programmet på löpband och justerade mål-passet så jag fixade 5 km på precis 30 min.
Men inte fasen älskade jag löpningen!
Det var precis lika trist och jobbigt som alltid. Men, jag skulle ju ge det en ärlig chans så jag tänkte att det kanske krävs några gånger på 5 km. Detta var vid jul.
Jag fortsatte.
Under våren började alla prata om vårruset. Ok, 5 km fixar jag. Men det var fortfarande inte kul. Däremot kunde jag bortåt mars/april inte sluta. Jag blev beroende av den där känslan som kommer ett par sekunder efter man tagit det sista löpsteget. Jag ville känna just DEN känslan.
Jag var på tjänsteresa när vårruset var så jag körde ett eget race samtidigt i Helsingborg där jag var. 26 grader i skuggan, en svag havsbris och en helt underbar strandpromenad. När jag avverkat drygt tre kilometer, då kände jag det- fy fan vad jag ÄLSKAR löpning!
Därefter ville jag avancera.
Först milen. Målet var midsommar. Jag fixade det i slutet av maj.
Nästa mål: stadsloppet, dvs springa snabbare. Långdistansen byttes mot backintervaller. Love it!
Sedan genomförs stadsloppet.
Tidsmässigt var jag nöjd-men det var inte bra. Stadsloppet blev det sista passet jag sprang utan att ha ont. Därefter kom besvären med höften. Jag fortsatte stöna mig igenom sommaren med drygt tre pass i veckan. Fick med maken på passen och det sista passet vi gör ihop i september gråt jag hela tiden och nästan skrek vid varje nedsättning. Per ville vi skulle sluta och gå hem, men där kommer min stön-skalle in. Har jag gett mig ut för att löpa, ja då banne mig ska jag fullfölja!
Därefter följde löpförbud och rehabilitering med sjukgymnast i över ett halvår.
Nu har jag startat upp igen. Upptrappning var a och o enligt sjukgymnasten. Jag tror honom. Jag har bara lite svårt att inte ge allt. Så det blev upptrappning. Typ fyra gånger. Sedan var jag tvungen att testa. 5 km gick fint. 6 km gick fint. 6.7 km- gick inte alls! Ok, backa tillbaka... Igen... Nu ligger jag på ett löppass i vecka ungefär, försöker iaf, på drygt 5-6 km och det funkar! För det mesta! Med MYCKET stretching!
Men så var det det där med löptekniken då. Den som inte fanns. Eller som var fel-teknik hade jag väl, bara inte som för en löpare. Vilket var synd, det är till stor del den som gett upphov till skadan i höften och säkert påverkat de känningar jag har i knät ibland.
Jag sätter i hälen... Och jag är förbaskat bred över höfterna. Dessutom väger jag ju för mycket.
Idag körde jag ett löppass på nästan 6 km. Helt underbart! Mina tider är fullkomligt åt skogen men jag har ju något att arbeta för även där och det gillar jag!
Miljön runt omkring där vi bor är fantastisk. Vi har inga elljusspår men jag älskar de få vägar som jag för tillfället kan träna på. De andra är asfalt eller hårda grusvägar och för höftens skull undviker jag dem än.
De första två kilometrarna är som vanligt döden! Jag kommer inte in i rytm, det är tungt, det är jobbigt, jag flåsar som en brunstig flodhäst. Känner mig som en också. Men bara jag kommer bortåt 3 km så börjar det lossna och då känns det så underbart!
Idag försökte jag tänka på de hintar Maria gett angående löptekniken, även om vi inte börjat jobba med den än.
Och den som skrev den där artikeln för två år sedan, att löpning är den absolut enklaste träningsformen och att det bara är att snöra på ett par skor- fuck you! Säger jag!
Ja herrejisses! Efter tre kilometer bara föll jag ihop och gapskrattade. Armarna skulle jobba med "repdragning". Det var armar hit och fötter dit, jag glömde andas och sladden till hörlurarna trasslade in sig i armarna och så fick jag sån otrolig håll i vänster sida. Jag får aldrig håll! Fick ta upp en sten tillslut. Tog en i varje hand bara för att vara på den säkra sidan.
När jag var klar ringde Per och frågade om jag kunde ta med Jesper hem som var i Edane och åt pizza med sina klasskompisar. Yes! Satte mig i bilen och drog iväg. När jag kom hem och gick ur bilen bara hojtade jag rakt ut och höll på att ramla omkull. Jesper tittade på mig som om jag inte var riktigt klok!
Det där med att försöka springa på framfoten-- det känns!!!
Mina vader var som spända--- ja, muskler! Häftigt! Så då antar jag att jag iaf under några meter bör ha gjort rätt någon gång...
Jag slänger in en före-bild också!
Jag hatar att vara med på kort, så det här med att skriva en blogg med fokus på mig ger även det en enorm utmaning då jag antagligen behöver dokumenteras ibland. Ikväll har hela familjen varit involverad i detta då jag är fullkomligt värdelös på selfies.
Men före-bilden kan ju även bli som dn förebild inför hela utmaningen då också kanske...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar