Bestämde mig imorse när jag såg hur trötta barnen var att, nej, idag skippar jag träning och åker hem och myser med grabbarna. Dessutom skulle Jesper komma hem från mormor och morfar där han varit sedan i onsdags. Och då ville man ju va med honom. Vissa har ju lyxen att va lediga längre än andra!
Men hemma så stod motorsport och kompisar i fokus och då det gjorde mig helt ensam tyckte Per att jag kunde ta en promenad iaf. Så...
Det blev en tur till fots. I återhämtningstempo! Och det behövdes! Kunde känna hur huvudet tömdes och kroppen slappnade av.
Under turen fick jag fram flera nya upplägg och en rejäl dos inspiration till min nya bok! Jag har ju haft en dröm ända sedan jag lärde mig skriva som liten att jag vill bli författare. Jag har skrivit en del noveller, dikter och barngrejer. Och påbörjat lite längre produktioner typ sådär vartannat år. Nu var det dags igen. Började skriva en ny bok igår och än så länge flyter det på... Konstigt vore det väl annars... Efter knappt ett dygn menar jag... Men det är så det är, jag har stora drömmar med mitt skrivande men jag får liksom inte ner det på pränt. Har alltihop i huvudet och jag spelar upp det så många gånger för mig själv så när jag kommit till slutet så känner jag mig färdig, och har då inte fått ner mer än några sidor i skrift... Men men, jag gillar mina egna produktioner så jag får väl nöja mig med att det bara är jag som "läser" dem då! Och boken jag "läser" nu, den är skitbra!!! ;-)
Hur jag nu kom in på detta?????
Vanligtvis när jag går raska promenader får jag som jag sagt tidigare fruktansvärt ont i benhinnorna. Underlaget och val av skor kvittar. Men jag jagar tider! Idag bestämde jag att jag skiter i klockan. Visst, runkeeper är med, främst som dagbok, men jag lovade mig själv att inte lyssna på henne och jaga iväg när tiden påvisades. Jag lyckades. Var så inne i mitt idag så jag har inte hört henne knappt alls. Det gav resultat! Fixade hela turen utan en enda känning i benhinnor/vrister!!!
En timmes promenad i lugnare tempo än vanligt men det räckte! Underbart väder och härlig sträcka! Har aldrig gått denna sträcka förut så var livrädd halvs vägen tills jag kom ut i civilisation igen, om man nu kan kalla golfbanan för det!
Först upp till masten. Upp. Upp. Upp. Därefter ner mot golfbanan och stora vägen hem!
Inte ofta lurarna sitter i nuförtiden men gick en älg-vänlig, eller Björn-varg-lo-järv- vänlig väg idag så stoppade in dem för att inte behövs höra faran närma sig. Fel taktik dock! Var som sagt livrädd hela tiden!!
Nu har vi ätit, smågrabbarma är i säng, tonåringen spelar på sitt rum och det är dags att krypa ner i soffan med Michael Scofield!!!
Eller...
Per blir det väl som sitter bredvid kanske...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar