Det är i te mycket kraft vare sig i hövve eller i kröppen!
Idag fyller käre maken år.
Jag har haft information för organisationen på avdelningskonferensen idag.
Jag pluggar inför ett grupparbete och ett slutprov.
Deppen är inne på dag 4. Dvs på bättringsvägen men tungt motivationsmässigt.
Som sagt... Inte mycket vettigt får plats i huvudet just nu...
Jag älskar ju träningen så det gör mig så ont när inte jag har motivationen och lusten på plats. Lusten finns väl egentligen men brist på motivation och engagemang gör den svår att hitta just nu.
Motivationen brister främst gör att jag inte har någon att träna med. Jag har märkt det så tydligt nu sista veckan. Efter de gruppass jag varit på under helgen så har jag varit sååå glad, sååå peppad, sååå motiverad, sååå full av glädje. Visserligen tog motivationen stryk av höft och axel men jag har känt under veckans egna gympass att jag saknat gnistan. Jag måste ha hjälp i gymmet!!!
Jag känner att de träningsprogram jag har fått av Maria är så roliga men en stor del av att de är roliga är ju också att vi är två när jag gör dem. Som sagt, det är ju ändå jag som gör dem och Maria som hejjar på men jag behöver det, sällskap, pushning, stöttning och någon att dela svetten med!
Tycker fortfarande ni är fantastiskt tröööööökige som inte orkar följa med mig och träna!!!! Otroligt fantastiskt trööökige!!!
Är glad att jag vågade mig på jammen, där är det sällskap och gött svung!!! En energibooozt! Och gissa vad?? Jo, jag är bokad på nästa pass!
Jag tog mig ändå till Hälsokompaniet idag efter avdelningskonferensen. Tom i huvudet och med huvudvärk. Det blev ett benpass. Men idag var det faktiskt inte kul. Det var sjukt mycket folk. Och alla skulle såklart köra ben! De kör aldrig ben annars!!
Men jag fick en extra energikick när jag hejjade på Maria idag eftersom det då slog mig att det är PT-pass imorgon!!! Det är fasen stort jippie på den!!! Dessutom är det fredag och snart ledigt!!! Men jag ser fram emot PT-passet och är nyfiken på vad det kan va!!!
Ska försöka få ordning på min axel nu också. Doktorns order var att vila muskelfästet till övre biceps och att äta antiinflammatoriska tabletter ett par veckor. När han läste min journal skakade han i huvudet och skrattade högt. Man brukar skämta att läkare är Gud...
"-citodon för dig utskrivet!"
"-Ipren för dig utskrivet!"
"-voltaren för dig utskrivet!"
"-Naproxen för dig utskrivet!"
Och så fortsatte det...
Efter varje utskriven dos står det typ:
"-patienten vill inte äta tabletter"
Jag är väl stönig men jag har svårt för det där... Jag vill inte ta starka grejer. Jag är livrädd för biverkningar och sånt. Dessutom kommer jag ju aldrig ihåg att ta en hel kur. Dessutom igen, har jag fått höra att man aldrig ska ta smärtstillande om man tränar... Och det säger ju allt!!! No drugs!!
Nu skrattade han som sagt bara åt mig. Frågade vad jag gjort med Naproxen som jag fått utskrivet i våras. Har du hämtat ut det? Jajjemän!!! Den ligger oöppnad i medicinlådan!!
Han fattade ju att jag är tävlingsmänniska och gav mig en utmaning.
"-ställ upp burken på ett synligt ställe några dar. När den känns ok att titta på så utmanar jag dig att äta en kur i ett par veckor!! Du kan inte säga nej!!!"
Öhhhh... Jo det kan jag!
Men det ska jag inte... Jag ska bara tänka ut hur jag löser det med första tabletten på morgonen eftersom jag äter pf!
Han tillade sedan att det finns faktiskt folk som blivit hjälpa av antiinflammatoriska mediciner. Att de faktiskt visat sig fungera på många andra.
"-vem vet, du kanske får ett helt nytt liv efter detta!" Avslutade han...
Och vem tror han att han är då???
Gud eller???
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar