Det är val, det har väl inte undgått någon! Sitter och kollar valvakan men då de stönas med att tjöta med Maud Olofsson på bästa sändningstid så får man blogga lite istället en stund. Dessvärre har de satt henne ihop med Maria Wetterstrand och hon gillar jag starkt!
"Som gammal statsvetare..." så är ju såklart det här otroligt spännande och roligt. Jag älskar politik och hade för en kort stund tänkt mig en karriär som politiker för många år sedan. Hittade förståndet för tillfället i alla fall och låter framtiden visa hur det blir med den saken.
Grejen är den att det här med min tävlingsinstinkt och mitt dåliga sätt att förlora gör att jag inte är någon bra politiker. Jag har väldigt fasta åsikter i vad som är viktiga frågor för mig och när det gäller mina grundläggande värderingar. Detta går ofta före mitt sätt att debattera sakpolitiska frågor i detalj. För mig är det så viktigt att ha hjärtat och hjärnan på rätt ställe sedan tror jag att man kan lösa mycket av resterande frågor utifrån det.
Och än mer tydligt blev det för mig idag efter en undersökning som SVT visade för en stund sedan där man redovisade vilka partier som förde en bra politik i olika typer av frågor. Det blir inte mer tydligt än så. Ideologi framför sakpolitik är inte så dåligt alla gånger!
Men, nu var det ingen politisk blogg det här utan en blogg om min resa inom träning, kost och hälsa. Vilket också är stora politiska frågor för mig om man ska knyta ihop den säcken.
Jaja!
Igår presenterades ytterligare en ny undersökning som visar att lågkolhydratskost är överlägset bäst när det gäller vikt- och fettreducering. Det gör mig så glad att detta får mer och mer forskning i ryggen så att vi förhoppningsvis snart kan ge det svenska folket rätt information. Och nu vill jag vara tydlig, igen, med att säga att detta är MIN övertygelse. Jag är ingen forskare eller professor i ämnet (än) men jag TROR på detta, baserat på vad jag ändå har läst mig till genom de rapporter, böcker, erfarenheter, läkarutlåtanden, utlåtanden av annan expertis inom kost, hälsa och träning. Det är min övertygelse helt enkelt. Men vad vet jag?? Jag har tidigare trott på fettsnåla dieter och fakir-dieter också så jag kanske inte är den mest trovärdiga att lyssna på.
Men av egen erfarenhet så vet jag att fler med mig fullkomligt bantat sönder sig fysiskt genom fettsnåla dieter och mentalt genom fakir-dieter. För mig föll det ihop fullkomligt på ett fysiskt sätt sommaren för tre år sen efter fysiska besvär sedan gymnasiet då min bantningskarriär började med just fettsnåla och kolhydratrika dieter. Mentalt kraschade jag i vintras genom en fakir-diet. Men, är det något man kan säga om mig så är det väl ändå att om jag ändå gör något så går jag oftast all in! Jag har aldrig haft problem med den dära "karaktären"!!!
Det som skilts sig från då och nu är att jag nu är mer välinformerad och har både en kunskap och erfarenhet nu som jag saknade då. Helhetsperspektivet är vidare och djupare och jag har en egen övertygelse. Det hade jag inte heller då. Då gick mina bantnings-dieter ut på att på smartast sätt kunna fortsätta äta och dricka samma skit som tidigare men samtidigt gå ner i vikt eller åtminstone utan att öka i vikt. Och träning var något som jag tog till för att kunna äta ännu mer. Träna ihop points, kalorier eller bonuspoäng. Inte ett dugg tanke på hur kroppen, själen, hjärtat eller hälsan egentligen påverkades. Nu är det just det som istället driver mig. Min hälsa är det viktigaste i mitt liv. Om inte jag har hälsan kan jag inte ta hand om min familj, mig själv, mitt jobb, min utveckling och potential. Därför krävs det ett stort intresse för hälsa och en stor kunskap för att kunna leva så hälsosamt som möjligt och det är idag viktigare för mig än viktnedgången i sig. Men inget utesluter det ena. Att gå ner i vikt är en stor hälsofördel både fysiskt och mentalt så därför är såklart detta också viktigt för mig. Men på ett hälsosamt sätt.
Detsamma gäller ju träningen också. Jag har varit min egen tränare de sista åren vilket resulterat i uteblivna resultat och skador både här och där. Kosten inhämtar jag kunskap och information om på egen hand. Träningen har jag inte samma möjlighet att göra det med då vi alla är olika och jag inte har kunskapen att utvärdera eller komma med alternativ, därför tog jag kontakt med Maria, min personliga tränare på Hälsokompaniet i Arvika. Och det är helt klart, utan tvekan det bästa beslut jag tagit!! Och jag uppmanar och utmanar er alla att oavsett vad ni är ute efter för resultat, ta modet till er och ta hjälp av en personlig tränare!! Det är värt all tid, allt slit och varenda krona! Bara gört!!!!
Nu vet jag inte hur jag hamnade här... Igen...
Det var ju min nya bekantskap vi skulle prata om idag!
Jag satt länge idag och försökte förhandla bort min träning idag. Men, tyvärr säger jag idag, så vann den starkare sidan och fick iväg mig på en löptur. Ordet löptur låter så otroligt lätt i sammanhanget. Det var dödens idag! Kände redan under min uppvärmningspromenad på en kilometer att något inte riktigt stämde. Och efter ungefär tio löpsteg kunde jag konstatera att "detta går aldrig!!" Men jag ville inte försöka låta mig nedslås mentalt då jag vet hur lättpåverkad jag och hur snabbt min löpning kan ta åt sig av mina tankar. Jag fortsatte och pinna på. Körde sträckan över Föske bort till Stenstavallen. Intalade mig själv att idag kör jag bara på. Inga mål betyder inga hinder. Men visst lockade milen. Är ett år sedan sist.
Jag tog mig till Stenstavallen med nöd och näppe! Rundade "Trekanten" och skulle försöka påbörja vägen hem. Då kom han, den nya bekantskapen. Den berömda väggen!! Det gick inte. Det stod stilla. Benen var tomma. Stumma. Dumma. Trötta. Orkeslösa. Onda. Förjävliga. Det var som om de satt på en annan kropp. Som om de lämnat min kropp och gjort mig benlös. Andningen började kämpa och jag fick ta i med varje muskel i överkroppen för att kunna få med mig benen framåt. Benen kändes svullna och det började stråla, spirra och myrkrypa i dem. Vid ett par tillfällen fick jag stanna och andas men då kände jag att det inte riktigt spelade någon roll. Jag skulle inte kunna få med kroppen ens i gående...
Jag fick tillslut upp telefonen och skickade iväg ett sms till Per. Jag var 4 km hemifrån... Men jag fortsatte. Att stanna är inget alternativ.
Jag vek av från vägen och tog 61:an tillbaka. Ute på asfalten gick det lite lättare. För varje bil som körde förbi fick jag lite extra energi och orkade ta mig framåt. Jag fick ihop nån kilometer till innan Per och barnen dök upp i fårrden! Ville nästan gråta när jag såg dem. Till och med i fårrden (som jag vanligtvis vägrar sätta min fot i). Jag gillade honom inte, den nya bekantskapen. Så, jag klev in i bilen och lämnade honom ståendes där vid vägkanten helt ensam. Hoppas någon körde på honom!!! Hårt!!
Även slaget i ansiktet från honom kändes hårt. Ett nederlag. En knäck på självkänslan. Att jag dessutom nu efteråt känner av en stickande känsla i höften gör mig förbaskad och orolig. Elljusspår blir nog att föredra i fortsättningen. En tid till.
Det blev tillslut en tur på 5.77 km men som sagt, brytet var nära redan vid 4 km.
Borta bra men hemma bäst!!!
Nu blir det fortsatt valvaka!!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar