Vikten då...

De sista åren, vilket ni vet, har jag ju förutom magen även kämpat för att bli av med den övervikt jag dragit på mig i samband med de sista graviditeterna. Vi har tre barn. den äldsta, han som blir 13 år till sommaren var enklast. Jag var bara tjugoett år och fräsch så att säga. Jag var tillfreds med vikten. Och det mentala. Jag gick upp 9,5 kg under den graviditeten. Jag gick efteråt ner 14 kg. Därefter tog det mentala stryk i en destruktiv relation. 

Ni kommer ihåg mina mat- och ätstörningar? De tog fart på riktigt nu. I den verklighet jag levde i hade jag inget annat än tröstätandet kvar. Trodde jag. Innan jag kom ur relationen var jag uppe i över tresiffrigt på vågen. Långt över. Jag slutade köpa kläder när jag inte kunde ha mindre än strl 54. När relationen tog slut flyttade jag hem igen. Hem till Arvika. Hem till mina föräldrar. Hem till släkt och de få vänner som fanns kvar. Och jag mådde så dåligt. Om jag hatade mig själv för tre år sedan är det inget mot vad jag gjorde nu. Avsky var det enda jag kände över mig själv. Och jag skämdes. Över mig själv. Jag slutade umgås med personer jag inte var tvungen att träffa och jag lämnade bara huset och senare lägenheten när jag var tvungen. Skulle jag köpa en pizza var jag alltid tvungen att köpa två så de inte skulle tro jag satt ensam och åt pizza när jag såg ut som jag gjorde mm. 

Graviditet nummer två, Viktor. Jag trodde att jag kunde köra samma race som under den första. Resultatet: upp över 30 kg! Började med Xtravaganza, tappade 12 kilo på några veckor och blev gravid igen. Då hade jag mycket vikt kvar att tappa, men istället lade jag på mig lika mycket som gången innan. Efter Erik, den minsta blev det viktklubb.se och det funkade hur bra som helst. Kalorifattigt (fettfattigt) och mycket frukt... För mig svält. Jag tränade som en tok bara för att få äta. Toppen. Det funkade hur bra som helst. Jag tappade lite drygt 40 kilo, sen bytte jag till viktväktarna för att kunna äta obehindrat med frukt! Tappade inte ett enda kilo till sen vare sig med viktklubb eller viktväktarna. Och där stod jag sedan stilla i över ett år. Och ju mer jag stramade åt kosten, och ju mer jag höll igen på kalorier och fett och öste på med fibrer, grönsaker och frukt, desto mer sjuk blev jag i magen och snabbt gick det. Snart var jag uppe i mina 20-30 toabesök per dag. Men inte ett enda kilo ner!

Vid kostbytet till lågkolhydratkost gick jag de första månaderna ner några kilo till, så från den dagen jag skrevs in på kvinnokliniken med Erik tills idag är det 55 kg minus totalt vilket jag är otroligt stolt över, min storlek idag har sjunkit från 54 till 42 så visst har det hänt saker, men.... 

IBS harmoniserar med lågkolhydrat, det gör inte de andra dieterna. Frukt, för mycket grönsaker, rotfrukter, mjöl- och mjölkprodukter, socker samt fibrer och stärkelse är alla saker som irriterar tarmarna och som i onödan stressar redan stressade tarmar. Jag har alltså gjort allt precis fel! Jag blev sjuk av att försöka gå ner i vikt med mindre kalorier och uteslutande (nästan) av fett. Idag kör jag lite tvärtom och min mage är lugn, glad och arbetar precis som den ska. Får jag i mig något som inte var bra säger magen ifrån och jag vet vad mer jag ska utesluta. 

Och som en ständig jojo-bantare så har min kroppen en hel del att ta sig igenom, och för att återigen få tillbaka tilltron och förtroendet för mig och min mage så har vikten fått vara prio två.

Nu är magen ok att leva med och vikten samt kroppen redo att tas tag i. 

Nu är det projekt rivning, ombyggnad, nybyggnad och renovering som gäller. 

Det är dags att börja få lite resultat!