Ett annat forum, ett annat syfte, ett nytt perspektiv.
Det gäller träning. Det gäller kost. Det gäller hälsa.
Det är mitt liv, mina erfarenheter och mina utmaningar.
En ny blogg för att kunna ge allt.
Varför detta med kost, träning och hälsa är en så otroligt stor del av mitt liv för mig?
Därför att det är en stor utmaning. Det har aldrig fungerat smärtfritt eller problemfritt för mig. Ändå är det beroendeframkallande. Det har inte alltid varit så. Men det är det nu. Och jag älskar det.
Varje motgång får mig att vilja mer. Varje medgång får mig att vilja skrika av lycka.
Jag älskar utmaningar. Jag älskar utveckling. Jag älskar framsteg. Men jag motarbetas allt för ofta. Av mig själv. Jag analyserar. Och jag överanalyserar. Det är när jag börjar tänka efter som problemen börjar. Det är inte för inte som min man påstår att mitt namn, Anna, är en förkortning av ordet analysera. Men när jag antar utmaningar då är jag ofta inte den som ger upp. Jag har nämligen lite problem med det där att ge upp. Det ligger inte riktigt för mig. Att ge upp utan en fair match är detsamma som att misslyckas. Jag är livrädd för att misslyckas. Det innebär att jag inte har kontroll och att jag inte kan. Detta gör såklart att jag allt för ofta sejfar. Jag vågar inte riktigt ta steget. Jag håller mig till det jag kan. Jag antar utmaningar som jag vet att jag klarar av och jag antar utmaningar som jag vet vad de innebär. På så sätt har jag full kontroll och misslyckas sällan och ger därmed heller aldrig upp.
Nackdelen är att jag aldrig får ta del av de där utmaningarna som jag drömmer om i smyg. (Som orientering) De där som jag innerst inne längtar efter. (Som att springa riktiga lopp) De som gör mig så arg på mig själv för att jag aldrig kommer få uppleva. (Som att plugga till hälsocoach) De som bromsar mig. (Som att anlita PT) De där storslagna utmaningarna som får adrenalinet att koka över...
De sista åren har jag jobbat mycket med mig själv för att just lära mig att chansa, våga och utmana mig på riktigt för att få bort alla bromsklossar i mitt liv. Och jag har lyckats med något ibland. Jag var med äldsta sonen på orientering en gång och jag älskade det! Han älskade det dock inte så jag slutade såklart jag med. Jag vågade tillslut också följa med en kompis på boxning. Loooove it! Där är jag till och med kvar!
En annan av dessa bromsklossar är att börja träna med PT. Det har jag utmanat mig med nu. Jag har anlitat en PT. Vi börjar imorgon och det skrämmer mig som fan. Framför mig ser jag en neurotisk anabolsprängd militär med ögon som blixtrar och med en röst som spränger mina trumhinnor när han ryter i åt mig att jag "-får aldrig sluta, aldrig vila, aldrig andas!" Nu vet jag ju att det inte kommer bli riktigt så illa. Jag har nämligen sett och pratat med min anlitade PT några gånger innan, och även tränat på hennes pass, men ändå... Det är lite så känslan är av att ha anlitat en PT. Jag har ingen kontroll. Det är övermäktigt. En bagatell kanske ni tycker men för en som alltid är van att säga "nej tack" "nej det vill jag inte" "nej det är inte riktigt min grej" när jag egentligen skriker JA!!! med hela min kropp inombords så är det en stor grej. Det är en enormt stor utmaning för mig. Och jag är livrädd! Skitskraj.
Men samtidigt så väcks mina förväntningar och förhoppningar igen. Ni som känner mig vet ju vilken kamp jag fört de sista åren. Med självkänslan, självförtroendet, träningen vikten, kosten, magen, skador och den ständiga träningsvärken. Ni vet att jag kämpat ihop med läkare, sjukgymnaster, holistiker, "alternativare", elitidrottare, dietister, kostrådgivare och en "stressterapeut". Jag har aldrig anlitat en PT tidigare däremot. Nu gör jag det. Och det är inte bara jag som har en stor utmaning framför mig. Den största utmaningen står nog Maria, min PT för. Det är hon som riskerar att förlora på det här! Eller vinna nobelpriset om hon knäcker gåtan. För trots alla satsningar de sista åren och trots all expertis som jag samarbetat med så har alla typer av resultat uteblivit. Det är det som blir Marias största utmaning. Och min största utmaning. Vi ska få resultat! Jag är dock så van att leva mitt liv att jag har bara allt att vinna på det här.
De sista åren har jag kommit att älska det här med hälsa. Kost. Träning. Jag ägnar större delen av min fria tid åt att planera och analysera min träning. Och andras träning. Jag googlar alldeles för mycket. Så mycket att jag snart får Google-förbud av min man. Men jag kan inte hjälpa det. Jag vill testa nytt, jag vill utvecklas, jag vill utmanas. Jag vill framförallt prestera och få resultat. Något som jag hittills inte fått i den utsträckning som jag vill.
Så, från och med nu börjar jag en ny resa, en ny utmaning, i mitt liv. En tid som jag med skräckblandad förtjusning ser fram emot. Jag vill vända mig om, springa iväg och skrika, men mina ben för mig bara framåt så jag har inget val. Tärningen är kastad, som han sa den där Caesar eller vem det nu var som sa det... Och som jag sa, när väl en utmaning är antagen så har jag lite problem med att ge upp...
Nu kommer en kavalkad av inlägg tills min första träff med min PT imorgon. Anledningen är att kunna ge min bakgrund till den som är intresserad, i samma situation eller bara nyfiken på målet.
Detta är min historia och den skulle inte bli rättvis om inte jag gått ut med alla fakta om varför just jag valt att göra det jag gör eller varför jag fungerar som jag gör.
Så, håll till godo!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar