Den här utmaningen som jag hoppat på nu har sin grund ur många olika saker. Som jag beskrev i det första inlägget så har mitt liv kantats av en lång kamp som än inte är över. Alla har vi olika saker som vi kämpar mot, för, med dagligen. Min kamp är varken värre eller större eller ens viktigare än någon annans kamp. Men den är min, och det är bara den jag på ett rättvist sätt kan berätta om. Jag hargjort försök förut också att skriva om den men nu gäller det. Nu har jag mer i bagaget och jag har en expert vid min sida. Och den här gången kommer berättandet bara fokusera på just detta, min egen kamp!
Min första kamp, den om vikten, började när jag var 13 år och började sjuan. Jag och en tjej som jag umgicks med då fick såklart för oss att vi måste gå ner i vikt. Det bästa sättet att lyckas med det var ju då såklart att sluta äta. Helt. Resultatet var slående. Tänk att så snabbt kunna gå ner så otroligt mycket i vikt. Och egentligen utan att det behövdes. Jag kanske hade mer former och kurvigare kropp än mina klasskompisar, men jag tror inte att jag var överviktig.
Konsekvensen av det hela blev såklart en form av ätstörningar, vilka jag burit med mig genom hela livet. Min störning till att äta och till mat överhuvudtaget har följt mig ända upp i vuxen ålder. Idag har jag ett matmissbruk med tillhörande sockerberoende bakom mig som en följd av den där första viktkampen för över 20 år sedan som egentligen bara resulterade i sänkt självkänsla och noll självförtroende.
Konsekvensen av det hela blev såklart en form av ätstörningar, vilka jag burit med mig genom hela livet. Min störning till att äta och till mat överhuvudtaget har följt mig ända upp i vuxen ålder. Idag har jag ett matmissbruk med tillhörande sockerberoende bakom mig som en följd av den där första viktkampen för över 20 år sedan som egentligen bara resulterade i sänkt självkänsla och noll självförtroende.
Räddningen då för tjugo år sedan blev lyhörda och uppmärksamma föräldrar från min sida, lärare och mattanter på skolan som insåg det hela ganska snabbt och satte stopp för den akuta fysiska ätstörningen. Den djupt begravda och psykiska ätstörningen fans kvar även om den låg dold ända tills gymnasiet då den blommade ut igen snabbt som en blomma filmad i high-speed.
Sedan dess har jag gått på Viktväktarna i olika omgångar. Jag har räknat kalorier på Viktklubb. Jag har testat GI och jag har satt samman godbitarna från varje diet till en egenkomponerad diet, kallad "sunt förnuft". Jag har druckit Cambridge och jag har gått på Xtravaganza. Jag har aldrig igen svält mig själv genom att sluta äta helt, även om man många gånger snuddat på gränsen, däremot har jag levt med en hetsätnings-störning och ett smygätande, som jag ibland till och med tror att jag dolde för mig själv. Hur korkat det än låter, men jag tror faktiskt det är möjligt, att man verkligen kan smygäta för sig själv.
I alla fall.
För snart tre år sedan var jag vid ett vägskäl. Mina år av jojobantande, hets- och svältätande samt min brist på självkänsla hade gjort mig svag. Min magfunktion hade utplånats helt. Jag var den här sommaren uppe i 20, 30, 40 och vid nåt tillfälle 50 toalettbesök på ett dygn. Jag hatade mig själv. Jag hatade min kropp. Jag avskydde alla som klappade mig på huvudet och sa med huvudet på sned "-du duger som du är" "-du är fin precis som du är" "-vi älskar dig för den du är". Visst, man kan älska någon precis hur mycket som helst men om den människan inte ens kan hitta en enda sak att tycka om med/hos sig själv så kvittar det hur mycket man påtalar det för henne. Hon är inte mottaglig. Hon hör inte. Inte för att hon inte lyssnar, utan för att hon inte förstår. Ni pratar olika språk. Ni lever i två helt olika världar. Och den här sommaren var det fler än jag som fick ta smällarna av alla slag jag måttade mot mig själv dagligen. Jag insåg att det inte kan fortsätta såhär längre. Jag måste ta tag i mitt liv. I mig själv. Jag måste bli min egen kämpe och stå på min egen sida i striden. Jag insåg väl att det är
bara jag som kan föra den här kampen om jag ska vinna den. Och jag insåg att det inte var en kamp mot mig själv utan en kamp med mig själv, för mig själv.
hänt otroligt mycket. Och jag kämpar fortfarande. Men idag är det en kamp på ett helt annat sätt även om målet är detsamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar