Tror jag tog mig igenom två filmer innan jag kunde ladda på med lite energi. Per och ungarna var ute hela dagen med en vän och hans son och åkte fyrhjuling.
När de kom hem såg de ut såhär:
Och ni kan väl bara gissa hur hallen såg ut efteråt... Eller fortfarande ser ut... Som sagt, energin va i bött igår... Skulle iväg och jamma igår, det blev ju inget, och jag kommer inte ens ihåg varför.
Idag var det ny vecka och en ny planering. Kosten är klar under veckan, som alltid. Vi håller fortfarande hårt i matkassen! Idag blev det underbart goda italienska färsbiffar med smak av chili och basilika, fetaost- och tomatsallad med tzatziki och oliver. Hur gott som helst!
Träning då? Jo det blev nåt sånt det med. Skulle vara med på ett lunch-spinningpass idag, från Masca på Teneriffa med start kl 12.00... Kl 11.58 satt jag och trummade med fingrarna och tyckte tiden gick såååå sakta, innan jag insåg att jag missat tiden och därmed passet!! Disträ kan jag va ofta men passa tider brukar jag oftast lycka med (om inte familjen är med). Men inte ens jag skulle kunna fixa detta utan superkrafter. In och spana in schemat på Hälsokompaniet för att se vad jag skulle kunna köra istället. Att jag kollar schemat ungefär minst fem gånger om dagen är ju bara ett tvångssyndrom jag har. Jag kan det säkerligen utan och innan flera gånger om, men man vet ju inte, kanske kanske att det smyger in nåt grymt kul ibland. Det gjorde det inte idag och eftersom jag lovat hämta barnen så fick jag pallra mig av hemåt istället. Tänkte ta med ungarna runt crossbanan, mäta den och springa några varv. Den går först rakt ner, därefter rakt fram, rakt upp och sedan rakt tillbaka. Mycket terräng och utmaning med backarna. Ungarna var inte alls intresserade av att haka på då grannpojkarna var ute och lekte så jag satte mig framför paddan och pluggade lite ketogen fysiologi istället.
Plötsligt kommer min stora grabb och erbjuder sig att passa barnen om de kommer in så jag kan ta en löptur själv. Per var borta under kvällen. Ok! Jag bytte om och gjorde mig redo. Ropade in småkillarna och ser att V är jätteledsen. Han har gjort något med benet i studsmattan och kunde knappt stödja på benet. Ok, jag får ställa in löpturen är min tanke. Men bara han tröstats så tycker han jag ska ge mig ut. Killarna sätter sig på tonåringens rum och spelar tv-spel. Så jag beger mig ut.
Uppvärmning rask promenad. Därefter neostretching. Och så blev det dags då, första löpturen sedan jag gick i väggen och det första fullfjädrade cardiopasset sen jag blev sjuk för snart tre veckor sedan. Det märks ju att flåset är en färskvara och det dröjde längre än mina vanliga 1.5 km innan det flöt på bra. Benen kändes pigga och jag hade kunnat köra på längre än jag gjorde idag. På grund av älgjakt så vågade jag inte ge mig ut i närheten av någon skog. Inte för att undvika att bli nerskjuten utan för att undvika att stå öga mot öga mot jagade älgar! Det innebar då att jag sprang på asfalt hela tiden och jag vill inte göra det egentligen. Jag vet inte om det bara är som jag inbillar mig men jag tror att det förvärrar min höft om jag springer på asfalt. Och apropå höft, har inte känt av den på flera veckor nu. Men som vanligt känner jag av den efter en löptur och jag bara hoppas att det går över tills imorgon.
4 km blev det. Och tiderna fortsätter ligga ner mot 6-6.30. Men återigen fick Per hämta mig. Då hade jag drygt 2.5 km kvar hem. Men den här gången var det mammahjärtat som brast och inget annat...
Jag och Per har ju lämnat ungarna några gånger när vi varit ute och sprungit ihop eller om jag varit ledig och hemma själv med dem. Men då har det varit sommar, morgontid och mätta barn. Idag var det höstruskigt, trötta barn halv-hungriga barn. Dessutom hade jag lämnat en ledsen V. Men det som avgjorde var att E ringde efter drygt 3 km och darrade på rösten och ville att mamma skulle komma hem... Nu...
"-ja vill att du ska kommö hem nu, ja vill baje vaje me dej nu, ja saknöj dej"
Och när rösten darrar och skär så, ja då tappar jag fokus. Försökte springa vidare ett tag med E fortfarande kvar i telefon, men han tyckte det var svårt att höra mig så han tyckte jag skulle lägga på och springa fortare så jag kom hem någon gång istället.
Jag gjorde som han sa... I två minuter...
Sedan ringde jag Per. Han hade precis kommit till Näs. För mig kopplade ju inte hjärnan att han då kunde gå in och vara med E. Nej, han var ju tvungen att åka ner och möta upp mig på Mangskogsvägen. E behövde ju MIG, ville vara med MIG, saknade MIG. Ja ibland har inte egotrippen några som helst gränser.
Och visst gör han det, min käre make! Ja jisses vad han får stå ut med... Han backar direkt och hämtar upp frugan. Därav den kortare sträckan.
Men fasen, jag tror jag måste satsa på skogs-löpning. Jag älskar att springa på asfalt men jag blir stel efteråt och det känns tufft för knä och höft. Skogen och elljusspår är ju förenat med livsfara med tanke på alla djur och kräk som lurar bakom träd och buskar.
Så nu behöver jag tips på bra slingor att springa!!! Med mjukt underlag!
När vi väl kommer hem och kliver in genom dörren så hör vi en överlycklig röst från en trött fyraåring som utbrister;
"-ÄNTLIGEN!!!"
Då känns det värt det, både att sticka iväg en tur, men även att korta ner den och komma hem tidigare!
Den bästa träningen är den som blir av va!!???!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar