Jag måste väl inse. Alla blir väl sjuka någon gång. Skillnaden tycks ändå vara att för mig ger det direkt stora konsekvenser. Och då menar jag såklart konsekvenser stora med mina mått mätt. Ingen har alltså dött, ingen tortyr har utförts, inga krig, ingen svält, fattigdom eller utsatta barn har farit illa.
Konsekvenserna har ändå varit stora för mig som sagt. Efter en snart 1.5 veckas sjukdom har jag inte kunnat träna men hållit kosten och pf förutom i torsdags då det blev frukost eftersom jag bodde på hotell såklart men även idag då jag brukar äta frukost med familjen en dag i veckan. Idag var jag ju dessutom martyr så då var jag ju bara tvungen att äta! Eller???
Dessutom har jag ätit tre tallrikar kålsoppa med säkert 15 kålkorvar i helgen. Soppan innehåller 0.5-1 dl sirap till drygt 12 liter soppa. Jag tänkte först avstå men... Vem sjutton avstår kålsoppa på marten??? Ja, om man bortser från min knäppa familj alltså... Det är bara jag som äter soppan. Barn och gubbe får spagetti och köttfärssås. Det gör mig inget. Då får jag korven själv!!! I år desto mer korv till mig då inte brorsan och hans familj kom heller!
Men, oavsett, jag försöker ändå när det är som värst, när martyrskap tar över, komma ihåg vad jag ändå har lyckats med. Även om det är svåååårt.... Det ska jag inte sticka under stolen med. Och det jag lyckats med, det är ganska mycket. Rent utseendemässigt....
Här kommer tre före och efter bilder.
Den första bilden, det är min absoluta skämsbild. Men den här helgen är det läge att ta fram den. Så illa har det varit.
Bilden är tagen i oktober 2009. Viktor som jag bär på fyller denna dag 1 år. Jag är visserligen gravid i 8:e månaden men jag kan garantera att jag var inte så otroligt mycket mindre mellan graviditeterna. Jag vill inte bjuda på en helkroppsbild i dagsläget men man kan väl säga att utvecklingen i ansiktet på denna bild var konstant, om inte värre, på resten av kroppen!
För två år sedan tog vi en ny liknande bild. Det är Viktors 4-års dag.
Äh, jag måste visa min arm-bild också...
Igen... Love it! Och ändå är den bara nystartad... Tänk om några månader...
Men det ger konsekvenser som sagt. Att inte kunna träna...
Så, det som händer på drygt 1,5 vecka för mig är då:
• Dålig vätskebalans och vätskekontroll
• uppsvälld och ploffsig
• ökar i vikt
• början till ond rygg
• svidande känsla i höft
• ond axel
• fett hår
• mår psykiskt dåligt
• ökat sug
• dålig koncentration
• spända käkar (dvs stress)
• oförmåga att gå på toa
• finnig
• sömn som i koma
• utväxt av vinterpäls
Så, ni kan ju bara ana hur jag mått alltså.
Men, idag gick efter 6 timmars plugg bara reste jag mig upp, bytte om gick ut och tog en EFTERLÄNGTAD promenad! Inte fort. Inte långt. Inte i träningssyfte. Jag behövde bara ut... Få röra på mig och andas frisk luft.
Det blev nästan 6 km och jag njöt nästan hela vägen... Ja, fysiskt åtminstone, psykiskt var det jobbigt... Älgar, kryp, fåglar, mörker, skogen... Ja, ni fattar.
Men det gjorde underverk.
Efter en dusch med åtgärder på hår på huvud och ben, rena myskläder och hemlagad pizza kände jag mig som en ny människa.
Pizzan är för övrigt gjord på en botten av blomkål, såååå gott!!!
Och trots brända kanter var makens kommentar:
"-det kan vara en av de godaste pizzor jag ätit!!!"
Nu har jag en PT-träff inbokad på onsdag och då är det fan om inte jag kommer kunna ta den!!!
Nu är jag på G!!!!
Det är ju så tråkigt att bli sjuk när man äntligen har kommit igång med träningen. Gött att det börjar vända iaf, nu kan det ju bara bli bättre :)
SvaraRaderaKram