Avslutade förra veckan med ett PT-pass och en powerwalk. Torsdagens PT-pass var en favorit i repris. Med betoning på favorit??? Nja, nästan, jag berättade gör Maria att jag verkligen gillar de program jag går av henne och ser fram emot dem, men, varje pass innehåller någon sån där övning som jag bara hoppas jag skulle kunna fuska mig igenom. Hatkärlek på hög nivå!
Passet är upplagt med 60 sekunders intensivt arbete följt av en Tabata-omgång (dvs 10*20 i 8 omgångar) med tio övningar (eller 12???- kommer inte ihåg). Den näst sista övningen, den är det som är dödens! Jag vet att jag även nämnt den förut, som skalbaggen. Maria kallar den det men jag måste säga att jag inte kan se den kopplingen alls! För mig är det mest nån form av desperats-fosterställnings-smärtsam-plågsam-gung-gung. Tänk så här, lägg er ner på en matta. Den måste vara lite medhjälplig i kanandet. Upp med benen i nittio grader, korsa armarna över bröstet och böj upp överkroppen. Där har ni utgångsläget. Ni ligger alltså som en nyckelpiga/skalbagge (enligt Maria) eller som nåt desperat i plågsamma magsmärtor (enligt mig!). Därifrån ska ni sedan gung-gunga er runt runt i 360 grader bara med hjälp av magmusklerna. Detta är en av Tabata-övningarna så man ska hinna ett varv (minst!!!) på 20 sekunder. Hinner man flera varv byter man helt enkelt håll efter 360 grader.
Första gången gav denna övning mig sjukt mycket smärtor. Självklart i form av träningsvärk men framförallt i ryggslutet och höfterna då jag varenda jädra gång jag försökte ugga mig fram och tillbaka hamnade rakt över kanten på madrassen som var av den hårdare typen. Det tog flera dar innan smärtan och blåmärken försvann. Denna gång fick jag vare sig träningsvärk eller ont i ryggen. Självklart funderar jag därför på vad jag kan ha gjort för fel!
Veckan avslutades med en powerwalk ihop med min äldste son och den minsta av barnen kusiner. Vi drog iväg mot Kronan. Sonen var så kaxig innan men efter att vi vänt och börjat gå hemåt utbrast han "-jag orkar inte gå mer, efter 15 min vänder vi. Jag vill inte gå mer än en halvtimme."
Det gick sådär eftersom vi redan gått över 30 min och hade en bit hem dom sagt, typ lika långt...
Vi kom hem i alla fall. Tyvärr blev detta den enda motionen under helgen då vi haft besök av brorsan och hans familj. Men det är en utmaning det med, att umgås elva personer i ett hus under fyra dagar. Det gick!
Dessutom kände jag mig återigen minst tio kilo tyngre när jag vaknade imorse. Inte så konstigt egentligen. Men den här helgen handlade det knappast om uteblivet uttag utan istället överdrivet intag. Det är inte ofta jag går på så som i lördags men nu är det gjort och det får jag helt enkelt ta så här i efterhand.
Idag blev det ett annat pass som jag fått av Maria. Uppvärmning 10 minuter rodd därefter all-in!
8 övningar, en upptempo och en nedtempo- arbete i 60 sekunder och vila i 30 sekunder och gör två omgångar innan nästa övningspar. Dagens uppställning;
Efter att passet var klart hade jag gett mig fasen på att testa på en av de sakerna som skrämmer mig mest; boxjump! Det är en övning som bara tanken av den får mig lite halvt illamående och med ångestkänslor. Maria har berättat hur man kan arbeta sig fram till uppgiften. Jag har tänkt på att träna på det men idag bara kände jag att va tusan, kör, testa, jämt bare gört. Jag testade. Först på en låg stepbräda. Det gick ju bra- konstigt, den var ju typ 10 cm hög. Sen la jag den på en högre, riktig, stepbräda och hoppade. Det var högre. Men jag kände mig crazy och la på ytterligare en bräda och försökte hoppa flera gånger. Men psyket manipulerar mig och jag fegade ur på olika sätt hela tiden. Tillslut kom jag att tänka på en replik i en film jag såg igår, där en man sa att "-om du börjar tänka på att du ska göra något så kommer du att förstöra det och börja tänka på hur du ska kunna slippa göra det. Men om du verkligen vill göra något, så fort du börjar tänka på det så avsluta tanken och börja räkna till tre och sen, bara gör det!"
Och då gjorde jag det. Jag räknade till tre och bara hoppade!!! Ett snyggt jämfota hopp med snygga armar och perfekt nedslag med fötterna! Ja ni fattar, det kändes så iaf, som taget ur en film, jag fattar att det kanske inte var så graciöst i verkligheten. Däremot gjorde jag det tre gånger!
Men, detta var INTE ett klartecken till att jag är beredd att utföra boxjumps i diverse träningspass som en övning, men det har gett mig självförtroende och motivation nog att nu börja träna på det så att jag när februari har gått och jag och Maria är klara med varann kan klara av att utföra den på en riktig box, förhoppningsvis!
Ha det!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar