När PT'n kom in i mitt liv: Face your fears!!!

Jag är bakvänd, i mångt och mycket. Inte vrång (ja, jag kan va jäkligt vrång också ibland) men jag vänder sällan kappan efter vinden. Jag vet vad jag vill och oftast vet jag hur jag kan hitta vägar för att så småningom också ta mig dit. Och blåser det rakt mot mig och målet ligger framför mig, ja då blir det att fortsätta kämpa vidare, framåt, om än bakåtvänd! Stönig?? Ja, mycket!!! Det är en enormt fantastisk egenskap som jag ärvt ner från minst två släkten. Och stolt över det är jag! Ett exempel är min farmor. När farfar levde körde han henne- hon hade inget körkort. När han gick bort började/fortsatte hon att cykla. Men nånstans längs vägen började farmor bli sjuk och av det fick hon även ödem. Hon var under en period ganska stor och otymplig. Dessutom såg hon dåligt och började ramla. Cykeln ställdes undan och hon blev mer beroende av sina barn för att ta sig iväg nånstans. Om hon gick och fick hjälp av läkare? Nopp! Inte förrän det blev en utväg som hon inte själv styrde över. Men, då fick hon hjälp och mediciner. Hon började tappa vätska. Mycket vätska. Plötsligt var hon ganska liten och lätt. En dag, jag tror det var efter att Jesper brutit benet, så fick hon ur det blå för sig att hon skulle besöka oss uppe hos mamma och pappa. För att komma dit behöver man bestiga Mount Dragspelet! Snacka om att vi alla fick en chock när vi såg farmor tulta ner mot huset. Hon berättade att hon bara hade bestämt sig. Nedanför backen hade hon sagt högt till sig själv att "-det får bära eller brista. Blir jag trött i backen bara vänder jag på mig och går sista vägen baklänges!" Det är Respekt!!!

Jaja, vet inte hur jag hamnade här... Kanske för att det sista tiden varit en del kämpande och motgångar. Det är även därför det blir långt mellan inläggen. Jag har inte haft fokus nog att få till några inlägg när jag behövt. Orken och energin har tagit slut när man väl landat på kvällen. Men trots det så tuffar livet på och så även jag. För mig handlar det om prioriteringar! Så enkelt är det! Jag kommer att återkomma till detta i ett annat inlägg!

Nu vill jag prata träning!

Denna vecka inleddes med.... Träningsfritt! Jodåsatt. Vi har en liten kille här hemma som inte mår bra och ibland får saker bara vara...

I tisdags blev det iaf ett spinninpass. Terräng. Helt underbart! Det var ett nytt pass och jag måste väl tyst erkänna att musiken i detta passet inte tilltalade mig lika mycket (tror det beror på mina begränsningar i sången den här gången) MEN passet som träningspass var skitbra! Underbara stegringar och fartlekar. Är så härligt med pass död man får möjlighet att utmana sig... Även om man sitter på en cykel!!! Detta pass blir det mer av! Och då hinner jag väl lära mig sången! Det bästa med passet i tisdags var nog ändå att jag för en gångsskull hade sällskap! Japp, ni läste rätt! Äntligen!!! En kollega på jobbet, Camilla, som också tränar dn del och har mål uppsatta brukar köra en del spinning. Så vi samkörde. Och även om man inte pratar konstant hela tiden under ett spinningpass så är det en helt annan känsla när man har någon med sig. Det är ju därför jag älskar träning, och gruppträning! Så det hoppas jag på fler gånger!!!

I onsdags bestämde jag mig för att ta ett morgonpass. Styrka överkropp blev det tillslut eftersom jag sölade på morgonen och missade starten. Fick en akuttid med mini-me på vårdcentralen på eftermiddagen också så då hade träningen fallit bort helt annars. Var bokad på balance och Simons sista CXWORX. Älskar att slänga in ett CX-pass ibland och Simon är nåt av det bästa i instruktörsområdet som jag stött på så hade varit så kul att få vara med. Men men. Ibland kommer livet emellan och då får man återigen prioritera. Och om-prioritera. Träningen blev av iaf och jag är verkligen en morgonträningsmänniska. Det är en helt annan känsla i kroppen och orken är kanon!

Idag då? Efter provtagningar på lab med lilleman var orken slut. Vi har suttit uppe hela natten i soffan och dagen har spenderats på samma sätt. Jag hade ett PT-pass inbokat. Typ tjugo gånger var jag nära att ringa och avboka. Men jag hade redan igår frågat barnens farmor om hjälp då hon jobbar i samma byggnad som Hälsokompaniet så jag bestämde mig för att det får bära eller brista. Som sagt, stönet och kämparandan har jag i generna. Och det är främst här jag är bakåtvänd. De flesta väljer i dessa lägen att ställa in. Att omprioritera och stanna upp för att bla bla bla... Jag gör tvärtom. I dessa lägen måste jag få till det. Det är mitt sätt att hämta andan, hämta kraft och skingra tankarna. Annars skulle jag gå under! Många påstår att de bara blir stressade, dukar under eller så. Jag tror ofta att det bara är ursäkter. Jag tror alla skulle må bättre av att istället fullfölja och hitta de här minuterna till återhämtning. Men vad vet jag??

Idag var alltså hejarklacken med på HK. Farmor mötte upp och fick med grabben till hennes rum och så kom de ner lagom för att se mig plågas de sista minuterna.

För idag körde hon skiten ur mig, Maria! Ett helt underbart pass som jag verkligen vill ha mer av, och det avgjorde mitt velande gällande CF! Det blir nog ett medlemsskap efter nyår... Kanske...

Genom dagens pass utmanades jag till max. Det har funnits tre saker som jag våndats över och fruktat ända sedan jag började träna. Något jag vill, men absolut inte vågar. Boxjump har jag redan berättat om. De andra två är "riktiga" chins

och brutalbänken.

Idag fanns de med båda två. Det är sjukt vad underbar den känslan är när man helt plötsligt utan förvarning får sin skräck kastad i ansiktet och lyckas!!! Jag gjorde det!!!! Och jag älskade det!!! Jag vill ha MER!!! Dessutom gjorde jag armhävningar igen, för första gången sedan i somras. Jag gick ner och gjorde dem på knä för att avlasta axeln och det känns som om det funkade! Passet idag var tre delar. Crossfit EMOM börja med 3 övningar 5-10-15 reps*10. Vila. Gör 3 nya övningar 5-10-15 reps*10. Vila och därefter bestiga och sätta fast sig i brutalbänken. Kör 2*20 heeeeeela vägen ner, heeeeeela vägen upp. Trodde det var omöjligt. Idag har jag lärt mig, igen, att ingenting är omöjligt! Bara jäkligt fantastiskt underbart roligt!!!!

JAG VILL HA MER!!!!!

Lagom till brutalbänken kom lilleman och hejjade på också så det var en rejäl energiboozt!!!!