Bra avslut på veckan...

Eller inte... 

Det ser ut som en träningsfri helg nu också. Fasen också... 

Veckan innefattade 4 pass på Hälsokompaniet och får väl hoppas att nästa vecka blir lika effektiv. Då får det ursäkta helgerna lite. Imorgon ska jag vara med på det andra longcross passet. Fokus denna gång är uthållighet och cardio. Löpning, skidgång, löpning och spinning. Jag kommer mest troligt att få ställa in. Vaknade imorse med begynnande halsont. Ser tyvärr inget slut på det utan snarare en upptrappning. Vilket gör mig förbannad! Jag har inte hunnit med någon benpass den här veckan och nu går hela helgen bort. På ingenting! Men, jag är inte den som ropar hej... Avbokar inget förrän jag vet med all säkerhet. 

Men en förkylning nu, ihop med en eventuell platå såhär två veckor före avslut är ju för fasen helt otroligt!!! Jag har sista veckorna inte känt av de resultat som jag gjort tidigare under vår tid ihop. Det känns som om vågen går upp, står stilla iaf, och jag tycker inte jag ser mina muskler lika tydligt längre. Eller mån utveckling av dem iaf. Och hur fasen kan kroppen komma på att stagnera nu??? Två veckor före avslut??? Det är ju nu som topp-speeden, extra växeln och nitron ska kopplas in. Nu ska jag ju ge järnet. Satsa. Ge allt! 

Hur gör man det ned halsont och allmänt förkylningssymptom i antågande??? 

PT-passet i torsdags då, jo, som jag sagt tidigare. Jag har världens bästa PT. Hon ser mitt inlägg om vad trökigt det är på löpband och om min brist på rumpa. Så hon snickrar såklart ihop ett pass... På löpbandet! Tjoho (ironiskt) tänkte jag när jag såg det först. Men jihoo (jädrigt seriöst) efter att passet var över. Det var ett HIIT-löpningspass på 30 min. Och efter löpningen... Jo, fokus på RUMPA!!! Förstår ni??? Maria vet vad jag vill ha och vad jag behöver. Och hon levererar! Underbart! 

En annan sak som också varit helt underbart är saffransbullar. Det är min stora stora sorg sedan jag slutade äta spannmål och socker. Jag älskar saffran och framförallt i mammas lussebullar. Ja, alla lussebullar funkar såklart, men det är något speciellt med mammas och dem gråter jag mig nästan fördärvad över varje år. Jag har ändå gjort så att jag planerat in en dag runt varje jul som jag kan äta lussebulle (-ar) och se till att kunna vara hemma i närhet av toalett under ett par dar. Det har det varit värt. 

Men, igår var jag och hämtade Viktor hos en kompis efter jobbet. Hans mamma ät typ etta och äter inte heller socker och så mycket spannmål. Hon hade gjort några saffransmuffins som hon bjöd på. Och för ett ögonblick så tror jag nog att jag dog och kom till himlen... 

Alltså, det här är svårt att förklara för er som inte har problem eller som inte tycker det är så viktigt med vad man stoppar i sig. För mig, där båda två är lika viktiga (både min magstatus och min generella hälsa, socker- och matberoende men såklart vikten också) så har det inte alltid varit en lek att stå emot. Det finns såklart alltid ersättningar och komplement till bröd, godis, kakor, pizza mm mm. Det går alltid att ersätta det med något. Är det gott??? Under drygt 2,5 år ansåg jag att det mesta smakade skit rent ut sagt. Det var geggigt, bismaker, svampigt och luktade illa. Visst, ibland hittade man något som funkade. Dvs, det var ok. Något till och med gott. Då gick jag all-in. Flera månader i sträck. Varje dag. Bröd pratar jag om nu såklart. Bakverk är jag inget värre fan av annars heller. Och det slutade ju såklart med att man höll på att spy bara man hörde ordet sesambröd eller liknande.. 

Jag gjorde ett uppehåll med lkh-bröd. Nu när jag har börjat lägga till lite igen så kan jag faktiskt uppskatta det. Det blir nån skiva på helgen oftast och jag älskar ju frökex!!! Dessutom har jag börjat lära mig att sålla ut dåliga recept mot kvalitativa och goda recept men jag experimenterar även själv med dem så de blir så som jag vill ha dem. 

Ja igår alltså, de här saffransmuffinsen. De var gudomliga. Underbara. Supergoda. Jag tog receptet direkt och fick ihop en plåt direkt när vi kom hem. Nu äntligen har jag hittat det som jag saknat runt jul. Jag kommer aldrig mer behöva gråta och sakna mammas lussebullar, eller någon annans lussebullar heller mer. Aldrig någonsin. Visst, jag ska inte ljuga, det finns inget som fullkomligt någonsin kan ersätta mammas lussebullar, men med det här som alternativ så kommer jag faktiskt aldrig mer att bryta ihop för att jag inte kan äta en eller känna att det är värt att stanna hemma vid toan ett par dar bara för att just äta en... 

Om jag kommer testa att baka "riktiga" lussebullar utan spannmål och socker??? 

Absolut!!! Jag är ju inte en sån som ger upp!!! Och vem vet, kanske jag lyckas nån gång, tills dess har jag ett jädrigt gott alternativ!!! 

Håll tummarna gör att förkylning och halsont viker hädan och att jag hittar min extra växel lagom till slutspurt!!!